Det snöar när Oskar hittar en jacka på Västerbron i Stockholm. Långt där nere kan han ana ett hål i isen. En svart prick i allt det blåvita. Han tänker på hur många meter det kan vara, på världsrekordet i hopp från hög höjd, på G-krafter och Illustrerad vetenskap. Han tänker att det finns ett ansvar i att vara den som är här nu. Att vara den som upptäcker ett självmord. Oskar väntar en stund, fångar snöflingor på tungan, och påbörjar sedan en rad beslut och lögner som kommer att ta honom långt bort från de trygga väggarna i pojkrummet i Älvsjö.

Carlo Schmidt är en svensk manusförfattare, kommunikatör och skådespelare. Ett hål i isen är hans debutroman. Det är en lekfull, oerhört filmisk och egensinnig berättelse. Oskar är naiv, han törstar efter kärlek, han vill ut, han vill synas, han vill vara något för någon. Han tänker på hur många tillfällen han har missat framför datorn, inuti alla nätforum. Han är ung och impulsiv och han har fastnat. Livet står still.

Oskar skulle kunna ha stannat vid att vara den där killen i tjugoårsåldern som fortfarande bor hos sina föräldrar, som städar på finansinspektionen och inte ens letar efter en väg ut. Lat, bekväm och villrådig. En parodi, en karikatyr, alltför tydlig i sina konturer. Men Schmidt ger honom mer. Där finns djup och ömhet, en förmåga att se saker.

Han kände det som att ett tunt papper låg mellan dem, ett bakplåtspapper som gjorde att kropparna inte fick kontakt. Han bet henne försiktigt i axeln, det smakade salt och han ville bli ett med henne och smälta samman. Han ville så gärna, men han var hela tiden utanför sig själv.

Det skapas ett tragikomiskt porträtt av hur det är att vara ungdom och vuxen, flytande, med en fot på var sida. På ytan färgrikt och glatt, på botten grått och sorgset.

Det är en händelserik roman, oförutsägbar och rörlig. Aldrig tråkig. Gång på gång blir jag överraskad över hur enkelt Schmidt vänder och vrider på tonerna och ljusen i berättelsen. Det är lättläst, enkelt och rakt. Det är ingen roman jag kommer bära med mig på det där tunga, mustiga, rynkor i pannan-viset. Men det är roman som jag har roligt med, från början till slut.