Bokens huvudperson Linnéa är ingen lätt karaktär att ha att göra med. Otroligt självupptagen, besatt av att analysera sig själv genom att skriva en slags dagbok. Fast det är ingen dagbok i vanlig bemärkelse; den består av lösryckta fragment, scener och dialoger som inte alltid är lätta att hänga med i. Vem säger vad? Vad händer på riktigt, vad är bara fantasi? Jag vill skaka om Linnéa, få henne att skärpa sig. Släppa sina tvångstankar och sin besatthet i relationen till svartsjuke pojkvännen Love. Men mest av allt vill jag ge henne en stor kram. För hon är ju så smart, ser igenom både sig själv och världen omkring henne.

Författaren är också smart. Det är dramaturgin som gör att boken blir läsvärd. David Wiberg har lyckats skriva en bok med enkel handling på ett komplext sätt. En tjej åker och hälsar på en kille. Efter en kort inledning börjar boken med att tjejen sätter sig på bussen och boken slutar i princip med att hon kliver av bussen. Busscenerna varvas med tillbakablickar: hur de träffades, blev tillsammans och sen distansförhållandets svårigheter. Som en parallellhistoria finns också en mormor som dör.

Boken handlar om samma Linnéa som i David Wibergs debutroman Dagboksanteckningar från ett källarhål. Att ha med sig den i sitt läsbibliotek är en fördel, en förberedelse till Linnéas värld med de ganska ytliga kompisarna och medelklassiga kärnfamiljen. Det märks att Linnéa blivit ett par år äldre, de udda uttrycken är färre – men ett av mina favoriter ”mög” återkommer ett par gånger.

Lustigt nog handlar båda böckerna om kärlek på distans. Men i Dagboksanteckningar från ett källarhål var det en hemlig kärlek, mer ”drömma om rockidol på väggen”-kärlek, i Vi ses i mörkret finns det en relation på riktigt. Det är bara det att föremålet för Linnéas kärlek flyttar när förhållandet ännu är nytt. De träffas på studentfest, men i slutet av sommaren ska Love plugga på annan ort.

För det mesta känns anteckningarna autentiska. Jag är inuti Linnéas huvud och kropp och känner hur jobbigt det är med vissa människor på bussen. Lukter och stämningar. Hur tankarna på pojkvännen som inte hör av sig tar över tankarna på mormoderns begravning. ”När ska jag sluta rekonstruera världen runtomkring mig och vara i den?” skriver Linnéa. Och jag tror att många skapande människor kan känna igen sig i denna tanke. På ett sätt är det en överlevnadsstrategi, att försöka förstå genom att skriva sig igenom händelser.

Men ibland blir det lite präktigt, som när Linnéa skriver eller tänker: ”Jag är så lycklig att livet pågår runtomkring mig. Att jag tvingas in i nya, oväntade, ibland smärtsamma situationer som formar och förändrar mig.” Då känns det som att den vuxne författaren har lagt sig i för mycket.