Författaren, en 40-årig man, har antingen snott en 16-årig tjejs dagbok eller så är han helt enkelt en superskicklig ordkonstnär. Jag fascineras över dagboksskrivaren Linnea som lär mig många nya uttryck: gizmo, mongul, knast. Ord som inte går att översätta, en måste kliva in i Linneas universum – eller källarhål för att förstå. Tonårsångesten är så tät att den nästan går att ta på. Pormaskar i öronen som blir världsproblem, tjuvrökning och spaning på killar som en inte vågar prata med.

Dagboksanteckningarna är en enda lång nedräkning till Peace & Love-festivalen där Linnea planerar att ta kontakt med A – killen i trean som hon aldrig pratat med, men är besatt av. Hon snokar runt på hans arbetsplats Plantagen och lyckas få reda på hans schema. En gång säger han hej, men hon vet inte om det bara är för att hon råkar stå i vägen.

Det är mycket som pågår runt omkring Linnea som en bara anar sig till. Kompisen Janine som mår dåligt och har problem med pojkvännen Magnus, bihanget Sanna som pratar för mycket men som ofta tar Linneas plats. Beroendet av bästisarna som lätt går överstyr och leder till att de drar ner varandra istället för att stötta. Hon har en något dysfunktionell familj med en lillebror som enligt storasyster borde få en diagnos. Jag får en känsla av att de alla skulle behöva någon att prata med även om de försöker att nå varandra.

Dagboksskrivandet blir ett sätt för Linnea att hantera både inre och yttre konflikter. Hon ritar även serier och skriver ner dialoger hon hör, så kallade röst-memos om tillvarons outgrundliga meningslöshet. Träffsäkra vardagsiakttagelser – alltifrån mammans bokgrupp till främlingar på café.

Den vikarierande svenskläraren Fredrik kommer in i bilden och rör om i tillvaron och gör den mer meningsfull; han berömmer bland annat Linneas skrivuppgifter som även infogas i dagboken. Men för den något vuxnare läsaren låter han för bra för att vara sann. Linneas föräldrar gillar inte att han ber sina elever att hjälpa till att måla hemma hos honom. Och hur dåligt mår egentligen Janine? Livet ställs på sin spets bara några veckor innan Peace & Love och Linnea funderar till och med på att sälja sin biljett.

Inte förrän efter jag har läst ut boken går det upp för mig att texterna är baserade på teaterföreställningar där författaren själv gestaltade huvudpersonen, något som kanske förklarar hur han kan komma så nära Linnea. Bokens – eller dagbokens – styrka är att en får se allt genom källarhålets dova ljus. Vissa episoder blir alltför bisarra eller långsökta och svävar ut i det surrealistiska – i alla fall när det handlar om katten Garbo. För det mesta lyckas författaren ändå skapa humor mitt i det dystopiska och tack vare att det är en tonårings penna boken är skriven genom, är den fri från pekpinnar.