Någonting pulserar i Anna Vogels bok. Det är inte är bara blodet, utan också meningarna som försöker hitta ett sätt att bli sams med tillvaron. Att växa upp är dels att vara i ständig förändring, dels att försöka leva i det som ändras utan att gå under. Försöka hitta en riktning, försöka fatta var all längtan och allt bubblande egentligen kommer från. Inte sällan är det kroppen som är först med att reagera på allt det nya. Ibland måste allt bara sippra ut.

Innan ni börjar gäspa och avfärdar det här som ännu en uppväxtskildring, ska jag nämna att det är en mycket sinnlig sådan. Den är skriven med ovanlig precision och känsla för hur de kroppsliga reaktionerna samverkar med en ung människa växlingar mellan nyfikenhet och skam.

Det är 80-tal i Blodapelsin. Runt tio år innan jag själv var i samma ålder som huvudpersonen Emma, som går i nian när romanen börjar. Ändå är det mycket som är samma. Skoldiscona, Veckorevyns sexspalt, den kommunala musikskolan och dess orkesterövningar. Emma är osäker på det sätt som de flesta av oss är i tonåren men ofta lär oss att kamouflera ju äldre vi blir. Hon är stingslig och neurotisk men samtidigt full av upptäcktslusta inför såväl sig själv som sin omgivning. Emma blir vän med Nina med stort N. Nina är den där tjejen som alltid stod och såg sval ut i skolans rökruta på högstadiet; hon som verkade kunna be vem som helst dra åt helvete men ändå alltid hade vänner. Hon som kunde få till och med korsstygn och algebra att verka ballt. Hon du alltid ville bli kompis med, men aldrig vågade:

Nina. Hon kommer längst bort i korridoren. Klackarna på hennes jodhpurs ekar mot stengolvet. Hon tittar rakt fram. Håret är uppsatt i en slarvig tofs och hon går med små, trippande steg. Hon bär ett fiolfodral över axeln, med klistermärken på. När jag är nära kan jag läsa: Roskildefestivalen. KSMB. Jag kastar en snabb blick i hennes ögon precis när vi möts. De är ljusgröna och skarpa.

Emma och Nina möts på orkesterövningarna. Emma spelar flöjt och Nina fiol. Nina skissar klädesplagg, Emma syr – det räcker för att en förtrolig vänskap ska uppstå. Nina blir inte bara Emmas väg till fester i strandstugor, Blue Nun-fyllor och ångestfyllda filmkvällar med stans mest ospännande snubbar. Hon blir också en fantasi, en öppning för det som är något mer. Det är Nina som får Emma att våga.

Det är skönt att läsa en uppväxtskildring där upptäckandet, både det sexuella och sociala, är så befriat från rädslor och tvång. Emma är visserligen osäker och förfasas över sitt fettblanka ansikte i badrumsspegeln som vilken tonåring som helst – men hon är, slår det mig, sällan rädd eller undergiven. Här får vi en roman om en ung kvinna som saknar det ständiga nojandet och försöken att vara det manliga könet till lags. Männen finns där, men mer som bifigurer och föremål för nyfikenhet än något för Emma att bygga livet kring.

Vogels roman dras inte heller med någon tillkämpad dramaturgi. Inga blödiga utfall, bara en vibrerande och ständigt fysisk närvaro som rör sig genom texten. Det finns en riktning, men den verkar snarare slumpartad än något annat. I stället är det scener som läggs på scener. Känslor som följer på stämningar. En sida skildrar gatorna i Köpenhamn efter ett snöfall. En annan glädjen i att få beröm. En tredje känslan av den styrka och frihet som kan finnas i att bemästra ett instrument.

Blodapelsin är en fin metafor för den bultande kroppen, men också för självständigheten, känslorna och den egna personen. Emma växer och vågar så småningom stå ensam med fiolen, tygerna och staden. Så blir detta inte bara en roman om en viktig vänskap, men också om att släppa taget om den.