Recension

: Åtstramning till döds
Åtstramning till döds David Stuckler och Sanjay Basu
2014
Natur och Kultur
9/10

Ideologierna lever – och dödar

Utgiven 2014
ISBN 9789127135833
Sidor 252
Orginaltitel The Body Economic. Why Austerity Kills
Översättare Mia Poletto Andersson
Först utgiven 2013

Om författaren

David Stuckler är folkhälsoforskare vid Oxforduniversitetet och Sanjay Basu är doktor i medicin vid Stanford. Tillsammans har de skrivit boken Åtstramning till döds. Om en ekonomisk doktrins misslyckande (2013, på svenska 2014). Dessförinnan, och till grund för boken, har de skrivit en rad vetenskapliga artiklar i tidskrifter som The Lancet, Nature och British Medical Journal.

Sök efter boken

Drastiska nedskärningar i offentlig sektor. Minskade resurser till sjuka, arbetslösa, vård och omsorg. Privatiseringar, privatiseringar, privatiseringar. Direktiven har gått ut till skuldsatta länder i bland annat Sydeuropa i den ekonomiska krisens kölvatten, men det är långt ifrån första gången institutioner som Internationella valutafonden propsar på åtstramningar.

Hälsoforskarna David Stuckler och Sanjay Basu har gått igenom vilka effekter olika typer av ekonomisk politik fått vid en rad vägskäl, från 1920- och 30-talens amerikanska depression, via Sovjetunionens fall, till 90-talets asiatiska kris och den som nyligen drabbat inte minst Grekland, Island och andra europeiska länder. De tittar på i första hand politikens effekter på folkhälsan och frågar sig helt enkelt: vilka resultat har åtstramningspolitiken gett?

Svaren är på en gång föga förvånande och rätt alarmerande. Det finns i princip inga empiriska belägg för att åtstramningspolitiken som tvingats på inte minst Grekland skulle ha några andra positiva effekter än att kortsiktigt skaffa fram pengar till de europeiska banker vars beteende lett fram till kraschen från början. Det är knappast en hållbar ekonomisk politik, ens ur ett snävt ekonomiskt perspektiv.

Och det är fullkomligt livsfarligt. Bokstavligen.

När människor förlorar sina arbeten, sin försörjning, sina bostäder, sina sjukförsäkringar, sina självförtroenden och sitt hopp, när samhället inte har tillräckligt med stöd att ge – då är det faktiskt dödligt. När sjuka inte har råd med sina mediciner, när barn inte får tillräcklig näring eller utbildning eller säkerhet och tak över huvudet – då dör människor. På riktigt.

”Tack för att du deltar i detta kliniska försök”, inleder Stuckler och Basu sitt förord:

Du minns nog inte att du anmälde dig, men du blev värvad i december 2007 när den stora finanskrisen började. Försöket reglerades varken av informerat samtycke eller medicinsk säkerhet. Och det är inte läkare eller sjuksköterskor som har skött behandlingen, utan den har istället styrts av politiker, ekonomer och finansministrar.

Den här bilden av vår värld och våra liv som nyliberal experimentverkstad återkommer i bokens slutsatser:

Hade åtstramningsförsöken styrts av samma hårda regler som kliniska försök hade ett medicinsk-etiskt råd avbrutit dem för länge sedan. Biverkningarna av åtstramningsbehandlingen har varit kraftiga och ofta dödliga. Några fördelar av behandlingen har inte realiserats. Istället för åtstramningar borde vi besluta om en evidensbaserad politik så att vi kan skydda människors hälsa i svåra tider. Sociala skyddsnät räddar liv.

Att rädda liv är inte bara moraliskt rimligt. Det är dessutom god ekonomi, det vill säga hushållning med resurser. Angela Merkel har sagt att även en hemmafru i Schwaben sitter inne med eurokrisens lösning eftersom hon begriper att man inte kan göra av med pengar man inte har. Stuckler och Basu kontrar med mängder av både konkreta exempel och tydligt redovisad statistik och visar inte minst att investeringar i folkhälsa är bland de mest lönsamma man som stat kan göra. Och uppriktigt sagt, skulle den där schwabiska hemmafrun verkligen vara nöjd med att ha balanserat budgeten när ungarna strukit med på kuppen?

Det är heller inte den ekonomiska krisen i sig som påverkar folkhälsan, konstaterar Stuckler och Basu. Det är hur man hanterar krisen. På Island, där man efter en folkomröstning beslutade att inte rädda ansvarslösa banker på bekostnad av vanligt folk, blev hälsoeffekterna av krisen till och med lätt positiva, eftersom man också valde att dela på nedgången i lönearbete och alltså fick mer fritid. Den ekonomiska återhämtningen gick dessutom betydligt snabbare än i de länder som valt eller tvingats in i en urskiljningslös åtstramningspolitik.

I slutänden har åtstramningarna misslyckats eftersom de inte har stöd av vare sig vanlig logik eller fakta. De handlar helt enkelt om ekonomisk ideologi. De härstammar från uppfattningen att liten statlig inblandning och fria marknader alltid är bättre än att staten lägger sig i. Det är en socialt konstruerad myt – en bekväm uppfattning bland politiker som utnyttjas av dem som har ett särintresse av att staten får en mindre roll, i privatiseringen av välfärdssystem för egen vinning. Detta gör stor skada – det straffar de mest utsatta i stället för de som orsakade lågkonjunkturen.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-04-17 00:00 / Uppdaterad: 2014-04-16 21:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5641

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?