Fyrtiofem minuter. Så länge gick jag runt i Hamrelius bokhandel senast jag var där.
Bokhandlar är verkligen platser att fastna på. Sällan finns det något överhängande tvång att köpa något, jag upplever oftast att jag kan ta min tid utan att bli stressad. Till skillnad från de flesta andra butiker. Och till skillnad från när jag surfar in på Adlibris, vet jag sällan vad jag ska ha i bokhandeln. Ibland vill jag kanske främst bli inspirerad. Eller komma hem med något jag inte hade väntat mig, aldrig kommit på själv att jag behövde men förtrollades till på plats. Kanske gick jag dit för en boks skull, men vare sig den fanns där eller inte händer det ofta att jag blir kvar.
Jag läste i senaste numret av Vi läser om bokhandeln Lello i Portugal, ett maffigt konstverk med välvda robusta trappor i nygotisk stil, snarare ett tempel än en handel. En lokal som hyst kända författare som J K Rowling, som lät sig inspireras av miljön till biblioteket på Hogwarts. Personalen där arbetar efter mottot att aldrig säga ”Den har vi inte”. Om de inte har en bok söker de världen över tills de finner den.
Det sägs att bokhandlarna kommer att dö ut. För ett tag sen stängde Akademibokhandeln på gågatan här i stan igen, och även Hamrelius har fått byta lokaler till mer välbesökta köpcentret Triangeln. Numera, om jag ska besöka en bokhandel, måste jag gå till köpcentren. Det känns märkligt att det är så, jag bor mitt i centrala Malmö men jag märker inte av det; köpcentren är de samma som när jag var liten och bodde på landsbygden, långt bort från allt. Arkitekterna har byggt små bubblor med alla affärer samlade, välkända kedjor utan själ, med korridorer som tycks skapade för att jag ska gå vilse.
Vi behöver inte prova en bok innan vi köper den, den kan lika gärna (och bra mycket billigare ofta) klickas hem via nätet. Utan mellanhänder, utan någon människa att prata med. Utan doften av böckerna, de nytryckta orden, utan att jag kan bläddra på måfå i en bok som hade tilltalande framsida. Läsa första meningen och låta den bestämma om jag vill vara spontan eller inte. Jag tror inte att människor vet vad de vill ha. Jag tror på att gå vilse, och då gör jag det hellre i nygotisk stil, med själ. Utan en aning om att det var idag jag skulle spontanköpa Donna Tartts Den hemliga historien och en reseguide till Cypern.
Veckan på dagensbok börjar med Björns recension av Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet av Lasse Berg. Lasse Berg har rest och skrivit reportageböcker sedan 60-talet. I serien Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalahari och Ut ur Kalahari har han följt hela vår utveckling; först de sex miljoner åren som tog oss från djungeln till jordbruket, sedan de tio tusen som tog oss från jordbruk till världskrig, och nu de senaste 50-60 åren, en enda livstid som han menar är den kanske mest revolutionerande tid vår art har sett.
På tisdag skriver Anna Liv om Vänd om och var stilla. Det är andra delen av Johanna Mos deckarserie om kriminalkommissarie Helena Mobacke. Det är en roman om religiös fanatism och utsatthet som utspelar sig under en kall februarivecka i Stockholm. Språkligt är denna bok en fröjd och spänningsmässigt håller den hög klass, tycker Anna Liv. Högt betyg utlovas.
På fredag (långfredagen) skriver Anna C om Anna Vogels roman Blodapelsin som är en pulserande uppväxtskildring om Emma och hennes komplicerade vänskapsrelation med Nina. Boken handlar också mycket om kroppen och beskriver de första sexuella erfarenheterna på ett nyfiket men ändå balanserat sätt. Anna C tycker mycket om Vogels sätt att skriva.
Gästen på lördag heter Louise Halvardsson. Hon skriver om Dagboksanteckningar från ett källarhål av David Wiberg, bild- och scenkonstnären som debuterade 2012 med denna dagboksroman skriven utifrån hans enmansteater med samma namn. I sin enmansteater spelar han en tonårig tjej. Wiberg var tidigare medlem i Varanteatern.
Veckan slutar med min recension av boken Tuktad till frihet: Historien om Hans Scheike och hans kvinnor. ”Glad pisk!” hette det hurtfriskt istället för ”Glad påsk!” från Scheikekollektivet när de var som mest omskrivna på nittiotalet. Spännande med en annorlunda livsstil, tyckte medelsvensson. Men Magnus Utvik har framför allt gått på djupet med de övergrepp och den tortyr som kollektivet utsatte flera kvinnor och flickor för, och som resulterade i fällande domar och fängelsestraff. Boken berättar med ett självklart driv om manipulation och tron på ett bättre liv; två av grundstenarna i alla sekter. Spännande och avskyvärt.
Publicerad: 2014-04-14 15:28 / Uppdaterad: 2014-04-14 19:29
Inga kommentarer ännu
Kommentera