Recension

: Jehåvasjäveln
Jehåvasjäveln Henrik Pettersson
2008
Forum
5/10

Vakna!

Utgiven 2008
ISBN 9789137133058
Sidor 218

Om författaren

Fotograf: Tobias Bill

Henrik Pettersson, föddes 1976 i Sollefteå. År 2007 tog han examen från författarskolan i Lund, och idag bor han i Osaka i Japan. ”Jehåvasjäveln” (2008) är hans debutroman.

Petterssons egna hemsida – Kontaktinfo, bilder, ”extramaterial” och en bra länksamling finnes på författarens egna hemsida.

Sök efter boken

Henrik Petterssons debutroman Jehåvasjäveln har fått stor uppmärksamhet i media den senaste veckan. Inte särskilt underligt egentligen, med tanke på att den a) är en utvecklingsroman om en tonårskille, vilket i princip alltid går hem b) innehåller semi-dokumentära skildringar från en sluten organisation c) den slutna organisationen är en religiös sådan, och har dessutom sektliknande drag. Dessutom är den lättläst, kryddad med en kärlekshistoria, inte särskilt lång, lite broderskärlek och både familjedrama och familjetrauma. Jag ser en framtida pocket-bästsäljare framför mig!

Boken baserar sig till viss del på författarens egna erfarenheter av att växa upp inom Jehovas Vittnen, och Petterssons alter ego i boken är huvudkaraktären Jens. Jens föds in i Jehovas Vittnen, han beskriver det som att vara ”uppväxt i bestämd form. Sanningen. Organisationen. Vännerna.” Att vara ett vittne är för Jens en självklarhet och till en början är han tacksam över att bli titulerad som ”jehåvaset”. Han behöver inte leta, han behöver inte tvivla, han behöver inte våndas. Han föddes in i Sanningen, och alla svar finns tillgängliga för honom.

Men ju äldre Jens blir desto mer börjar han att ifrågasätta den trygga verklighet som de vuxna runt honom har invaggat honom i. Varför måste han klä sig på ett visst sätt? Varför får han inte ha långt hår? Varför är det opassande att umgås med personer som inte är vittnen? Är det verkligen rätt att frysa ut en vän, bara för att denne anses ha blivit ett ”dåligt vittne”? Är det verkligen något ”misstänksamt” om två personer av motsatt kön befinner sig ensamma i samma rum under en längre tid? Jens huvudbry blir inte mindre efter att han träffar Emma. Emma är inte som någon annan han har mött inom organisationen. Hon klär sig inte som ett vittne borde göra, hon beter sig inte som ett vittne borde göra, hon ifrågasätter och provocerar och det tar inte lång tid innan Jens blir förälskad i Emma. De inleder en relation, och denna blir början till slutet för Jens liv inom Jehovas Vittnen.

Ett exklusivt vittnesmål från insidan drar alltid en stor publik, men den som förväntar sig en hetsk uppgörelse och anklagelser av ”NI STAL MIN BARNDOM!”-stuket kommer att bli gravt besvikna på Jehåvasjäveln. Istället för att anklaga försöker Pettersson att förstå, dock inte utan att vara kritisk. Boken är inte så mycket en uppgörelse med organisationen Jehovas Vittnen, utan snarare är det den äldre Jens uppgörelse med den yngre. När vi först möter Jens är han 30-någonting år gammal och ska dagen därpå resa till USA för att försöka försörja sig som manusförfattare i Los Angeles. Han har sedan flera år tillbaka lämnat Jehovas Vittnen, och genom en mängd tillbakablickar försöker nu förstå hur han själv tänkte. Hur han kunde tro, hur han kunde godta, hur han kunde stanna så länge.

Det faktum att Pettersson inte är på offensiven i hur han väljer att tackla historien, utan intar ett mer förstående och granskande perspektiv är bokens stora styrka. Men samtidigt som det förhindrar boken från att bli en sensationslysten smutskastarhistoria, blir det också en av dess stora svagheter. Pettersson lägger allt krut på Jens retroaktiva uppgörelse med sitt yngre jag, vilket leder till att utvecklingsdelen i den här utvecklingsromanen inte alls blir lika nyanserad och välutförd. Vittnet Jens tar upp större delen av boken, medan Jens, Bara Jens, fortfarande inte verkar veta vem han är.

Ett annat problem är de platta personporträtten, där botten nås med karaktären Emma. Emma är Annorlunda, Emma är Vegetarian, Emma är Rebellisk. För att en romankaraktär ska upphöra att vara ett virrvar av bokstäver, ord, meningar och stycken måste författaren skapa illusionen av att det är en riktig människa, en människa med egna tankar och ett eget liv, som han eller hon skriver om. Emma är inte en sådan konstruktion, utan Emmas enda uppgift är att vara samtalspartner/bollplank/flickvän åt Jens. Utifrån Jens beskrivningar av Emma verkar hon vara en av de viktigaste personerna i hans liv, någonting som Pettersson genom sitt språk är oförmögen att överföra till läsaren. Tyvärr är Pettersson överhuvudtaget inte speciellt skicklig författare. Hans debut bärs fram av den historia han har att berätta, och inte av hans språk. Trots detta är Jehåvasjäveln en läsvärd bok, ett exklusivt vittnesmål från insidan, men tyvärr inte särskilt mycket mer.

Nina Saric

Publicerad: 2008-09-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-02 17:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3043

5 kommentarer

Bra att han vågade skriva och ännu bättre att han inte hatar. Boken kan man ta som ett dokument.

cece Oregistrerad 2008-09-12 07:57
 

Riktigt bra recension!

Magnus Oregistrerad 2008-09-13 22:32
 

En gripande bok om livet i en organisation som övertar ditt liv, en kamp om tro och frigörelse, vänskap och familjesplittring. Rekommenderas till alla som någon gång haft med Vittnena att göra, kan vara lite svår att förstå om man inte vet hur deras organisation är uppbyggt. Läs den!

E-man Oregistrerad 2008-11-05 12:44
 

Fick tag på den här boken på en lunchrast inne på ICA där jag jobbade. Tydligen får butiken ett läs-ex av leverantören, jättebra!
Hur som helst, är själv ett Vittne med två egna barn, är själv som vi säger ”uppvuxen i Sanningen” (låter skitdumt i skrift, och det är ett uttryck som inte längre används ”officiellt” eftersom vi ”får välja själva” ((fniss)) att bli döpta ((yeah right, vi umgås bara med vittnens barn när vi är små så vem vågar göra något annat om man inte vill bli ensam som vuxen?))) och försöker alltid inpränta i mina barn att ett Vittnes liv faktiskt är riktigt bra ibland, men att lärorna ”blir klarare som solljuset under dagen” och att jag alltid ifrågasätter dogmer, oomkullrunkeliga sanningar som förs fram i Vakttornet. Faktiskt är det så att Vakttornet har blivit mycket mer försiktiga med att föra fram dogmer, det är mest övernitiska Vittnen som vill ha regler och som inte fattar vad alltihop handlar om: Ditt Eget Personliga Förhållande till Gud. Äldstebröderna? De är lika ofullkomliga och felbara som alla andra.
Nåja klockan är mycket eller lite beroende på hur man ser det, jag är lite luddig. Godnatt (eller morgon?) och tack för fin recension.

Jonte Oregistrerad 2009-03-06 03:14
 

Jonte; du borde ge fan i att ”inpränta” sådant i dina barn. Det är ren hjärntvätt som Jehovas handlar om. Att tycka eller tänka annorlunda gör att man fryses ut, att man tas upp till ‘de äldste’, att andra ska frysa ut en/inte hälsa. Man kan bli ”utesluten” ”ur sanningen” och får enbart komma tillbaka om man ”ångrar sig”. Ett jävla miffo-spel för svagtänkande idioter som inte kan kosta på sig att kritiskt granska information när den läggs fram till en samtidigt som många föräldrar som dig själv, tvingar på sina barn en ideologi och trångsyntet som hade fått en 90-årig tant med hemmoroider att rodna!

henke Oregistrerad 2009-05-06 10:56
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?