Tommy Deogans storebror Tony dog i ett huliganbråk i Högalidsparken i augusti 2002. Vittnen berättade om hur AIK-huliganer sparkat och hoppat på hans huvud och bröstkorg. Rättsläkaren hävdade efter obduktion att Tony inte blivit ihjälslagen, utan dött en naturlig död som inte hade något med den grova misshandeln att göra. Ett blodkärl hade brustit i hans hjärna och detta kunde enligt rättsläkaren hända i alla möjliga situationer, till exempel när man sitter på toaletten. För att tydligare förklara hur han menade flyttade sig rättsläkaren fram till stolskanten och låtsas sitta på toaletten och bajsa. Efter denna förnedrande och orättvisa behandling genomför Tommy, hans mamma och ett femtiotal andra en sittstrejk utanför Rättsmedicinalverket. Efter tio dagar backar rättsläkaren och erkänner att Tony dog på grund av grovt och upprepat våld.

I Blodsbröder berättar Tommy Deogan historien som ledde fram till storebroderns död 2002. Uppväxten i Hallonbergen, kallat 8-2 Stockholm (efter bokstäverna H och B:s placering i alfabetet), var full av olika slags elände; droger, misshandel, våldtäkter, alkoholism och kriminalitet. Vid bokens mitt har Tommy begått ett väpnat rån mot en transport med datachip och börjat fastna i heroinmissbruk. Tommy i sin tur, är efterlyst av Interpol för att ha skjutit en man. Allt som kunnat gå fel verkar ha gjort det för de båda bröderna.

Tony skildras genom lillebroderns ögon som en närmast gudomlig gestalt. Han dyker alltid upp i sista sekunden ”som en besvarad bön” och som ”rösten som kom ur mörkret”, för att rädda Tommy ur en mängd livsfarliga situationer. Han förmanar och tillrättavisar lillebror Tommy och delger honom sin livsvisdom. Ett exempel är den trettonåriga Tonys uppmaning till den några år yngre lillebrodern att förlåta killen som tagit Tommys skridskor:

Tommy, små pojkar kan sno saker och ljuga om det, men bara en man kan förlåta.

Det är mycket tack vara broderns hjälp, men också för att han själv verkar besitta en ofattbar kraft, som Tommy lyckas ta sig ur heroinmissbruket och vända den destruktiva livsstilen ryggen. Istället börjar Tommy föreläsa i skolor tillsammans med organisationen Non-Violence.

För mig känns det både olustigt och meningslöst att sätta betyg på en sådan här bok. Här är ju den (verkliga) historien viktigare än litterära kvalitéer. Att Tommy numera är välanlitad och duktig föreläsare märks i det ibland klichéartade bildspråket. Blodsbröder är en effektivt berättad, spännande och skrämmande historia – och fyller därmed sitt syfte.

Under uppväxten i Hallonbergen verkar det finnas en mängd oskrivna regler för bröderna Deogan. En sådan är att aldrig ge sig på så kallade ”oskyldiga” (kvinnor, mobbade eller andra som anses för svaga för att kunna försvara sig själva) och att straffa dem som gör det. När Tony blir vittne till en gruppvåldtäkt polisanmäler han det och en period av hot och våld mellan Tommy och våldtäktsmännen börjar. När Tommy ser sin storebror misshandla en av våldtäktsmännen är det

svårt att med ord förklara den känsla jag hade. Den var så skön, ingen drog kunde mäta sig med den. Det här är min egen storebror! Drick ditt eget piss, svin!

För mig blir det mest intressanta i Blodsbröder det fantastiska och obegripliga i att Tommy till slut lyckas förlåta sin broders mördare. När jag sitter på pendeltåget in till stan och läser det brev som Tommy lät publicera på landets supportersajter för att meddela att han övervunnit tankarna på hämnd och beslutat att förlåta, trillar tårarna nedför mina kinder. Jag tittar upp på mina medpassagerare i pendeltåget och undrar om vi alla besitter den styrkan.