Recension

: Gravidilska
Gravidilska Pernilla Alexandersson
2017
Atlas
7/10

Hög tid att bli förbannad

Utgiven 2017
ISBN 9789173895507
Sidor 181

Om författaren

Pernilla Alexandersson (född 1982) är författare, föreläsare och vd på konsultföretaget Add Gender. Hon har skrivit böckerna Brinntid – en bok om stress och ojämställdhet (2012, tillsammans med Sanna Lilie) och Gravidilska (2017).

Sök efter boken

Hur hade mödra- och förlossningsvården sett ut om det var män som födde barn? Hade det ansetts rimligt att behöva resa 30 mil till BB? Att behöva gå en kurs i bilförlossning? Eller att behöva vänta i åratal på vård för förlossningsskador, för att kunna gå på toaletten utan smärtor eller ha ett fungerande sexliv? Hade det funnits mer forskning och kunskap kring graviditet och förlossning? Färre tabun?

2015 skickas en förstföderska med havandeskapsförgiftning hem på grund av platsbrist vid Kvinnokliniken i Lund, och barnet dör i livmodern. Pernilla Alexandersson nämner fallet som hastigast i sin bok om förlossningsvårdens tillstånd i Sverige, Gravidilska, och när jag googlar efter mer info är detta inte det enda fall som dyker upp.

Oförutsägbara saker inträffar i vården. Oförutsedda komplikationer uppstår. Medicinska felbedömningar görs. Men att barn ska behöva dö på grund av platsbrist? På grund av att alla marginaler är insparade, borteffektiviserade? På grund av att personalen går på knäna, strejkar eller säger upp sig av ren självbevarelsedrift – trots att vi har enorma arbetskraftsresurser lediga, trots att vi lever i ett av världens rikaste och mest moderna länder? Nej, det verkar faktiskt inte rimligt.

Därav ilskan i bokens titel. När Pernilla Alexandersson, författare, föreläsare och jämställdhetsexpert, skulle föda sitt första barn för några år sedan ville ilskan och oron inte släppa taget om henne. Hon var så privilegierad, bodde i en huvudstad med mängder av vårdval, behövde inte gå någon kurs i bilförlossning eller färdas tiotals mil på snöiga landsvägar när värkarna satte igång – och ändå kände hon sig så utlämnad. Det fanns inga garantier för att det skulle finnas plats för henne och hennes barn när det väl var dags. Att någon skulle ha tid att lyssna och lugna.

För Alexandersson blev en del av svaret att anställa en egen doula, en hjälpkvinna som är med som stöd före, under och efter förlossningen. Det är tydligen ett fenomen som blir allt vanligare, framför allt i storstäderna, och som kostar bortåt femsiffriga belopp. Privilegierad, som sagt. Men någon måste ju höja rösten, och det är kanske inte så konstigt att det inte blir den som har det absolut allra jävligast, för hur ska den orka lägga energi på att skriva en bok?

Alexandersson har ändå vidgat sin berättelse, intervjuat inte minst barnmorskor som berättar om en vardag full av stress, vanmakt och dåligt samvete – ett jobb som många älskar, men samtidigt funderar på att lämna för att helt enkelt inte stressa ihjäl sig. Hon har läst på lite om barnmorskeyrkets och förlossningsvårdens historia, och granskat hur graviditet och förlossning skildras i populärkultur och föräldrahandböcker. Den tunna boken famnar efter mycket, och hade gott och väl kunnat vara betydligt tjockare.

Viktigast är kanske ändå att bryta tabun och fördomar. Att inte avfärda ilskan som hormoner eller naturlig oro, utan att använda kraften i den för att vända utvecklingen. Hade det verkligen sett ut så här om det var män som födde barn?

Ella Andrén

Publicerad: 2017-06-17 00:00 / Uppdaterad: 2017-06-16 19:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6983

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?