Recension

: Pengar från Hitler
Pengar från Hitler Radka Denemarková
2017
Aspekt
8/10

”Så fort man förlåter blir man en av dem.”

Utgiven 2017
ISBN 9789197910088
Sidor 272
Orginaltitel Peníze od Hitlera
Översättare Karin Eriksson
Först utgiven 2006

Om författaren

Radka Denemarková (f 1968) är författare, dramatiker, essäist och översättare. Hon har disputerat i litteraturvetenskap och var i flera år verksam som forskare vid Institutet för tjeckisk litteratur, en tjänst som hon lämnade strax före romandebuten 2005. Hennes andra roman, Pengar från Hitler, belönades med Magnesia Litera-priset för årets bästa skönlitterära bok i Tjeckien.

Sök efter boken

Far och mor och syster är döda, men Gita överlever det som inte ska kunna överlevas, går till fots från nazisternas utrotningsläger hem till den lilla tjeckoslovakiska byn där hon levt hela sitt liv. Och finner främmande människor i sitt hus, som fräser åt henne ”Är du tillbaka nu din jävla nazist?” För nu är det ett nytt land, alla jävla tysksympatisörer – vilket innebär alla tysktalande överhuvudtaget – ska köras bort, och att någon påstår sig vara jude och minst lika mycket ett offer för nazisternas skräckvälde som andra bybor är ointressant. Lauschmann, skulle det vara ett tjeckiskt namn det? Far åt helvete. Medan du och din familj latade er på era Kameradens semesterort har vi beslagtagit er egendom, mopsa inte upp dig om du vill komma levande härifrån.

Sextio år senare återvänder Gita. Muren har fallit, juridikens kvarnar i den nya staten Tjeckien har malt, och nu har hon papper på att beslagtagandet var olagligt. Sin familj kan hon inte få tillbaka, men väl sin mark och sitt hus. Men andra människor har bott där i sextio år, andra människor som inte har någon lust att backa från det deras fäder gjorde, och nu blir frågan vems stolthet som får vika först. Den gamla damen som kräver rättvisa men är villig att nöja sig med ett erkännande, eller de åldrande sönerna och döttrarna som inte vill gräva för djupt i myllan. Vem fan beter sig så som den där gamla juden? Titta här, hon har historia av psykisk ohälsa också. Det ser man ju hurdana såna är.

”Mina romaner ska vara som ett fiskben i halsen”, sade Radka Denemarková när hon pratade på Stockholms Kulturhus för ett par månader sedan. Pengar från Hitler lever verkligen upp till det, den både kittlar och irriterar bara mer och mer ju mer man försöker svälja den, ju mer dess huvudpersoner försöker harkla sig och försvara sina handlingar. Förintelselitteratur har vi haft länge, men på senare år – i takt med att de som själva kunnat skildra försvinner – har fokus hamnat mer och mer på förövarnas och medlöparnas perspektiv, på efterspelet, på svårigheten att separera ut nazismen som en parantes som friskriver alla andra. Vi barn från Jedwabne, Andningsgunga, Ida, etc. Vilket förstås lett till den sortens backlash där regeringstalesmän hävdar att antisemitism bara är en judisk konspiration, och där till och med Bokmässan i Göteborg slår knut på sig för rätten att vara talesplats för förintelseförnekare i yttrandefrihetens namn.

Men samtidigt är romanen, som sig bör, bredare än så. Pengar från Hitler blir till en lågmäld psykothriller om empatins gränser, inte miltals från t ex Oksanen. Givetvis tycker vi synd om dem som lidit, men offret ska förbli ett offer, ett neutrum, uppsatt på piedestal på säkert avstånd. Ska inte kräva något, ska inte bli förbannat eller visa sig otacksamt; är det inte nog nåd att ha överlevt? Lidandet ska ju förädla, inte skapa bitterhet och revanschlust; om det gör det visar det ju bara att offret nog förtjänade det ändå. Allt Gita begär är ett minnesmärke, men det är ju just att minnas som gör mest ont av allt. Och smärta undviks bäst genom att lämpa över den på någon annan. Denemarkova skriver kanske någon gång lite väl blommigt för min smak, men att se hennes huvudpersoner studsa mot varandras instinktiva igelkottaförsvar är både djupt obehagligt och helt strålande. Hela alltet hade kanske kunnat lösas om alla bara lyssnat på varandra, men när det som står på spel är vår egen omsorgsfullt konstruerade självbild är det inte så bara. Då gömmer vi hellre liken efteråt, det är vi bra på.

Björn Waller

Publicerad: 2017-06-16 00:00 / Uppdaterad: 2017-06-15 12:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6977

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?