Pappan var fiffig och kunde laga prylar eller komma på mindre uppfinningar som familjens vänner uppskattade. Mamman visade sin förtjusning och ömhetsbetygelserna mellan föräldrarna var synliga. Familjen levde tryggt och ibland kunde de se på tv-serier från väst när de bodde i Tallinn.

Tillbakablicken visar att Olenka tyckte mycket om sina föräldrar och att tryggheten lämnat spår i henne. Men allt ändrades den dagen när pappan tog initiativet till att flytta. Familjen lämnade Estland för en helt annan del av östra Europa.

”Snizhne eller Snezhnoye är en betydande regional stad i östra Ukraina” enligt Wikipedia. Men Olenka registrerade raka motsatsen när de kom fram med flyttlasset. Hålan på landsbygden var en plats för torftighet och luften fylldes av annorlunda ljud:

Någonstans långt bortifrån hördes smällar. Senare förstod jag att det var skott som man aldrig skulle låtsas om.

Handlingens nutidsplan är förlagd dryga femtontalet år senare, närmare bestämt till år 2016. Olenka lever sedan sex år tillbaka i Helsingfors. Nu är hon städerska och tjänar inte lika mycket som under åren när hon var mellanchef i en verksamhet som med äggdonationer hjälpte barnlösa att bli föräldrar. Hennes liv har tagit många vändningar sedan hon blev myndig och tog sig till Paris för en modellkarriär.

I romanen har författaren stoppat in situationer som delvis påminner om thrillern. Olenka blir nämligen uppsökt av Darja – en kvinna som hade de bästa utseendemässiga förutsättningarna att bli donator. Darja kräver nu att bli bjuden på drinkar i Helsingforsbaren och synar kritiskt sin tidigare uppdragsgivare. Thrillermomenten är utdragna – förloppet skulle kunna betecknas som slowmotionthriller med sina dova scener. I alla händelser är det mycket tydligt att det forna systerskapet gått över i något annat. Darja tar grepp om Olenkas handled samt insinuerar om saker som hänt tidigare, vilket framkallar svettattacker.

Oksanen har helt och fullt gett ordet till Olenka. I släkten har man för vana att sopa händelser under mattan. De flackande blickarna och undvikandet av sanningen präglar också berättarjagets formuleringar. Hon försöker analysera både sin familj och vilka egenskaper hon själv har – inte helt lätt visar det sig. De misstag hon gjort dels i sin modellkarriär, dels som mellanchef i företaget med äggdonationer och surrogatmammor ter sig väldigt banala. Men i en förlängning får de konsekvensen att hon ständigt är rädd. Kommer hon att få sparken? Kommer hon att förlora sin kärlek? Hennes hjärta har överraskande invaderats av en man som arbetar åt en maffiasläkt och här laddas språket när orden riktas mot ett ”du”. Jag tycker mycket om den intimitet som uppstår här, till skillnad mot någon recensent som menar att kärlekshistorien tar udden av Oksanens skildring av korruption, etiska dilemman och geopolitisk oro.

Hundparken av Sofi Oksanen är en tragedi av klassiska mått. Skildringen har delar som ligger mycket nära verklighetens  korruption och roffarmentalitet som jag har förstått. I Ukraina har styrande i samhällstoppen synnerligen komplicerade relationer med såväl biståndsorganisationer som privata investerare. Det är med en stor dos uppgivenhet jag avslutar romanen och tänker på hur den unga generationen råkar ut för svek. Ungdomen – de är ju vår framtid?