Andra världskriget och det kalla kriget gav upphov till den moderna spionthrillern, där allt handlade om att blottlägga hemligheter och falska lojalitetsband. I Utrensning verkar Oksanen både vilja slutgilitigt begrava den och hålla liv i den genom att påminna om att det alltid finns folk som vet var kropparna är begravna. Här är krigen slut, demokrati och frihet har segrat, nu ska de förtryckta få tillbaka det de gav upp och alla gamla lögner ska visas upp. Men så enkelt är det ju inte, och ett flertal mord på både människor och ideal ska begås och klaras upp innan historien är slut.

Det är tidigt 90-tal i det nyligen självständiga Estland, där den gamla gumman Aliide har bott ensam i sin lilla stuga i åratal. Som gammal sovjetmedlöpare är hon både avskydd och fruktad av sina grannar – en häxa som trots att sovjetflaggan halats kanske fortfarande har någon sorts magiska krafter kvar. Barnen skriver skällsord på hennes dörr och kastar sten i väggarna, men mer än så törs ingen göra för att driva bort henne. Det är den stora historien, den kollektiva; 45 års ockupation och politiskt förtryck sätter ofrånkomligen sina spår bland befolkningen i ett land som officiellt upphör att existera och sedan plötsligt ska skapas igen.

Så en dag hittar Aliide plötsligt en ung kvinna ute på sin gård. Zara kommer från Vladivostok och talar en exilfödd, lätt gammalmodig estniska med brytning. Vad hon gör i den här delen av världen syns rätt tydligt på hennes kläder, makeup och strykräddhet; hon är på flykt från män i en stor svart bil. Det är den stora historien, den kollektiva; oräkneliga balter skickades på 40- och 50-talen österut av Stalin, oräkneliga östeuropeiska och asiatiska unga kvinnor skickas nuförtiden västerut för att arbeta i den välmående europeiska sexhandeln.

Allt upprepade sig. Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalarna i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen.

Men det där vet vi väl redan? Diktatur dåligt, trafficking dåligt. Aliide får väl stå sitt kast, Zara behöver väl bara smita från sin hallick. Men så är det ju det där att historien inte bara är den stora, demokratirörelserna och slaveriet, utan också alla små enskilda historier och hur de reagerar på den stora. Hur hamnade just de här två kvinnorna just på den här gården av alla ställen, vad har de tagit med sig dit och vad finns begravt där? Är det bara slump alltihop, eller finns det mönster – kanske rentav avsikt – i det? Oksanen drar igång sin berättarmaskin, och medan Aliide och Zara sitter där och väntar på att den stora svarta bilen ofrånkomligen ska hitta dem får vi bit för bit veta hur de hamnade där, går från en naiv flicka på 30-talet, via kriget med skiftande överherrar, sovjettiden med paranoia och hemligheter, fram till 90-talet och reder ut exakt vad som hände och vilka de egentligen är. Eller vill vara, vilket kanske är samma sak. Det sägs att historien skrivs av de segrande, men förlorarna skriver ju sin historia också, varför de tycker att de hade rätt och vad som absolut inte hände, vad den andra sidan än må hävda. Och i både Aliides och Zaras liv är det ju så mycket som officiellt inte har hänt – inte får ha hänt, inte kan tänkas ha gjorts.

Utrensning är på sätt och vis inte helt olik Ian McEwans Försoning; ett mästerligt, spännande karaktärsdrama som utgår från vår förmåga – vårt behov – att ibland ljuga för oss själva, berätta om historien inte bara för att rättfärdiga oss själva utan också för att göra hjältar av dem som kanske egentligen var offer. För att kunna leva med oss själva. Men till skillnad från McEwan vågar Oksanen, samtidigt heligt förbannad och medkännande, dra det ett varv till och utforska baksidan: vad människor som odlar offermyten tar sig rätt att göra, hur det som är tänkt att befria ofta kan leda till en annan sorts fångenskap. I grund och botten ligger fakta, oemotsägliga, tydligt beskrivna i hemligstämplade KGB-rapporter och vittnesmål, och i alltför vanliga historier där vi alla vet vad som händer. Under det, och över det, ligger hur vi själva ser och överlever historien.

Titeln syftar förstås på deportering, på fördrivning. På exorcism av gamla demoner, på häxprocesser. På katharsis och bländverk. På rengöring. På avrättning. Allt ska slutligen sys ihop i den där lilla stugan i ett estniskt skogsbryn där marken fortfarande är förgiftad sedan Tjernobyl (sedan 1946, sedan 1942, sedan Adam och Eva) och Aliide i åratal fyllt källaren med konserver där allting bevaras nere i mörkret. När det släpps ut, när den stora historien och den lilla krockar, kommer något att explodera. Och sedan måste man, trots allt, på något vis gå vidare, trots att det aldrig blir så rent som vi vill tro.