Bergh och Johnsson gjorde för tre år sedan boken En blues från Landskrona. Nu fortsätter de berättelsen. Då skildrade Johnsson människorna, de som präglar staden. I den nya boken blir han mer personlig. Människorna har försvunnit, de skymtar till ibland. Det är en sorgsen bok, Johnsson söker upp platser som betytt mycket för honom. Det är som om han måste muta in vissa platser på nytt. Platser där han har upplevt något. Kanske med kvinnan som nu endast är en bild på en tröja som hänger på tork i en tvättstuga.

Det är min tolkning av hans bilder. Hans skildring av Landskrona har en saknad i sig, kanske längtan efter någon, eller kanske längtan efter en annan tid som nu är passerad och aldrig kommer tillbaks. För det är ju det märkliga med kameran, vi trycker på knappen och avbildar en tid som vi aldrig kan få tillbaks. Det är naturligtvis vanskligt att tolka in alltför mycket i en serie svartvita fotografier, men Thomas H Johnssons bilder inbjuder till att fantasin får luft under vingarna. Jag upplever naturligtvis bilderna utifrån mina minnen och erfarenheter. Bilderna är inte på något sätt inställsamma eller vackra, men de känns sanna och visst är det Landskrona, den lilla staden vid sundet som skildras. Det kan man vara säker på trots att det enda kännemärket som skymtar fram är vattentornet som en liten prick i bakgrunden på en av bilderna. Småstadskänslan, det är den vi upplever.

Jonas Bergh är en skrönornas man. Han berättar minnen från Borstahusen och Landskrona och Madrid eller Salzburg. Men allt han berättar om landar i Landskrona, barndomsstaden som han aldrig kan slita banden med trots otaliga försök.

Man kan låsa ytterdörren och ändå inte vara klar.
Man kan ha glömt en BoIS-halsduk.
Man kan ha glömt hur kall vinden är i maj högst upp i vattentornet.
Man kan ha glömt allt du kan se.
Och allt du kan göra.
Man kan ha en ryggsäck med ett kraftigt rep och man tar på sig kraftiga handskar och halar sej ner, landar säkert vid vattenranden, tar sin fru i handen, ser döttrarna vara änglar i sanden.
Man kan komma söderifrån, se vindkraftverken mot en klarblå himmel, se korna beta vid ådeltat.
Man kan känna glädjen: att vara hemma.

Med samma fermitet som han hyllar den lilla staden kan han också spy galla över Sverigedemokraterna som har ett starkt näste i Landskrona.
Jag tror att man skulle kunna ha den här boken som en slags guide till Landskrona. Man skulle inte hitta, och man skulle inte få mycket fakta men man skulle lära känna stadens själ.