Utgiven | 2013 |
---|---|
ISBN | 9789163726934 |
Sidor | 110 |
Medförfattare | Johanna Willenfelt & Natasha Christia |
Att ha The Name from Mars i handen är lite som att ha fått en biljett till en mystisk resa. Trinidad Carrillo tillhandahåller farkosten, men det är jag som bestämmer vart vi ska.
Boken börjar med en essä, eller kanske snarare ett textkonstverk, av Johanna Willenfelt. Texten är för mig ganska svår att greppa, men det spelar ingen roll, för den etablerar ändå känslan av att vad som helst kan hända om jag fortsätter bläddra framåt.
Och det gör det också. Första bilden föreställer ett rött bergslandskap. Bilden är förmodligen tagen på jorden, men jag förflyttar mig snabbt till en annan planet. Sedan hamnar jag i ett slags alternativ verklighet som är mycket skarpare och på något sätt mer verklig än den jag vanligtvis befinner mig i. Samtidigt tycker jag att jag rör mig någonstans mellan dröm och verklighet i bilderna. Jag vet inte riktigt vilket som är vad. Som när man är osäker på om någonting har hänt på riktigt eller om det har hänt i fantasin. Det enda jag är säker på är att det inte har någon betydelse, för vad det än är för tillstånd så gillar jag det.
Naini från Carrillos debutbok Naini and the Sea of Wolves (Farewell Books 2008, läs recension) förekommer på flera av bilderna även här, nu lite äldre. Ibland har jag svårt att avgöra om det är en flicka eller en helt annan form av gestalt som finns framför mig. En del bilder är lite kusliga. Eller så är det mina egna rädda tankar som projiceras på flickans yta. Det finns även en triptyk föreställande flicka-flicka-kvinna. Samma klänning på alla tre bilder. Den ger mig ungefär samma känsla som det där skräckfilmsgreppet när spöket kommer närmare i tre klipp. Fast istället för hotfullt är det vänligt. Men likafullt kommer hon väldigt nära.
Många av bilderna innehåller människor i ganska vardagliga situationer och på vardagliga platser, fast med ett stänk av utomjordiskhet. Andra är rena naturbilder. En bild från en skogsglänta får ögat att leta efter John Bauers Prinsessan Tuvstarr, och på en annan bild är hon plötsligt där, i samma glänta. Hon ser lite mer modern ut, men visst är det hon.
När jag har bläddrat fram och tillbaka genom bilderna ett tag, vikt ut, vikt ihop och försökt se flera samtidigt, så märker jag att jag börjar tänka på några av mina gamla favorit-tv-serier. Signaturmelodin till Twilight Zone börjar spelas upp i mitt huvud, och scener från Arkiv X dyker upp ur minnet. På något vis har Carrillo lyckats ta mig tillbaks till en känsla jag tycker väldigt mycket om. Att det händer mystiska saker i vardagen och att det inte går att vara säker på någonting.
Efter 76 bilder så avslutas boken med en text av Natasha Christia, där hon berättar om Carrillos arbete och konstnärskap. Det är en ganska behaglig landning och ett mjukt sätt att hantera övergången tillbaks till den här verkligheten. På Christias hemsida finns även en intervju med Carrillo som gärna kan läsas.
Jag tänker att det Carrillo ville visa mig när hon bjöd mig med på den här resan var att även mitt liv är magiskt och speciellt. Om jag vill. Om jag väljer det.
Publicerad: 2013-06-23 00:00 / Uppdaterad: 2013-06-23 11:02
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).