Utgiven | 2005 |
---|---|
ISBN | 9146282582 |
Sidor | 214 |
"En sång för Sonny och Karola" är Jonas Berghs andra del i trilogin om människor från födelsestaden Landskrona. En stad som alla andra småstäder, en stad där livet kan vara outhärdligt långsamt och trist. Till slut får man nog. Det är vad som hänt Karola. Snart 40, sonen har flyttat hemifrån och av hennes storstilade planer om konstnärsskap och utlandsresor blev det inget. Att jobba som tidningsbud och i kuriosaaffär känns inte direkt givande. Mer som att trampa vatten. Förhållandet med Sonny känns alltför förutsägbart.Sonnys högsta önskan är att ha en egen långtradare. Han har även demoner hon inte rår på, en rädsla för att bli som sin alkispappa och en rädsla för att inte bli accepterad. En rädsla han inte kan sätta ord på. En rädsla som hanteras med folköl.
Även om hon har sin regel, att inte dricka alkohol före klockan sex på kvällen, så spenderas allt för många kvällar bland alkisar på de lokala puben. Karola vill något annat. Så hon gör det hon skulla gjort när hon var 19- hon bara drar. Visserligen bara till Vollsjö, men ändå. Hon drar.
Jonas Berghs nya roman handlar om hur mycket man vill och hur lätt det är att tappa sina drömmar. Nutid blandas med dåtid, med glimat från sent 70- och tidigt 80- tal, när allt var möjligt och livets stora sanningar kunde rymmas i en låt av Ebba Grön.
Det är inte en tid jag kan kalla min, deras liv liknar inte mitt men det känns som om jag står där bredvid dem. Det är stort. När författare lyckas förmedla den känslan, då är det stort. Berghs förra roman om människorna i Landskrona kändes ända in i hjärtat. Historien om Sonny och Karola är mer helgjuten och tekniken att varva nutid med minnesbilder från den andra tiden skapar en alldeles speciell stämning.
Det är oerhört skickligt gjort. Varje ögonblicksbild skapar en längtan efter att få veta mera, en nyfikenhet på Sonny och Karola. deras historia är inte märkvärdig i sig, men vacker och värdig fastän livet blev sjaskigt och trist. Bergh behandlar sina figurer med stor respekt och gör dem levande. Bitterljuvt är ett fint ord som ibland kan ge grymma pretto-associationer. Ibland är det det perfekta ordet. Som här. Bitterljuvt beskriver kärleken mellan Sonny och Karola, också när den blivit tristess.
Jag fångas av historien, kan inte lägga ifrån mig boken, blir tårögd och måste titta ut genom tågfönstret för att ingen ska se att jag gråter. Lite skämmigt kanske, men det är det värt.
Publicerad: 2005-09-11 00:00 / Uppdaterad: 2005-09-11 00:00
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).