Jag får alltid en speciell känsla av att läsa om de kommunistiska öststaterna, en känsla av påtaglig verklighet och overklighet på samma gång. Det är så mycket i det där gråa, bruna och trista som jag alls inte har någon relation till, men ibland glimmar någon 80-talsfärg eller pryl till som för mig tillbaka till min egen barndom. I dessa korta ögonblick blir det så tydligt att kommunisttiden ligger oss så nära både i tid och rum.

Hulovás roman utspelar sig under sammetsrevolutionen i Prag och beskriver efterspelet fram till millennieskiftet. Den namnlösa huvudpersonen är tonårig och blickar tillbaka på sin barndom och beskriver sin syn på de omvälvande händelserna. Hennes familj består av föräldrar i ett mycket olyckligt äktenskap och en något yngre syster. Familjen flyttar när barnen är små från en bergsby till en nystad, Krakov, som byggs på ett träsk och som romanen igenom är sorgligt ofärdig.

Till en början är majoriteten kommunister som tror på det kommunistiska projektet och ser ner på dem som vill något annat. Åtminstone är det så vi får det skildrat genom huvudpersonens ögon. Genom revolutionen ändras styrkeförhållandena grupperna emellan men vår huvudperson ändrar aldrig ståndpunkt. Hon ser fortfarande kommunismen som det enda rätta och kämpar för den romanen igenom.

Hon har en gång för alla uppfostrats till och anammat en världsbild som för henne är alldeles orubblig. Kommunikationen med övrig familj blir ohållbar och som läsare ställer man sig ganska snabbt på systerns sida vilket är ett alldeles förträffligt berättarknep eftersom man då så tydligt kan följa två helt olika inställningar till kommunismens fall.

Intressantast i boken är relationen mellan de två systrarna. Där finns en kärlek, men en kärlek som blir alldeles omöjlig eftersom de inte förstår varandra överhuvudtaget. Jag kan tänka mig att den relationen utgör en bra bild över hur svårt folk med olika inställning till kommunismen hade (och kanske har?) att förstå varandra under kommunismens fall.