Häromsistens läste jag en bok om den så kallade Baader-Meinhof-ligan och när jag läste Jenny Küttims bok Sanningsbärarna om sekten Jehovas vittnen, så slog det mig att de har ganska mycket gemensamt. Mottot för båda är att alla utanför den egna kretsen har inte fattat hur saker hänger ihop och därför måste man hålla sig till de sina.

Jenny Küttim är utbildad journalist och har jobbat som grävande journalist både radio och TV, så när hon en dag får en låda med brisant material om Jehovas Vittnen från okänd avsändare, vet hon till skillnad från medelsvensson hur man ska ta itu med bearbetningen. Extra explosivt blir det eftersom Jenny Küttim själv vuxit upp i sekten och egentligen bestämt att hon aldrig ska fördjupa sig i deras förehavanden.

Jag vet inte om det här är en fackbok, en uppväxtskildring, en rafflande thriller eller alltihop på samma gång och egentligen spelar det ingen roll. Det som spelar roll är att det är oerhört intressant att läsa hur strukturerna bakom Jehovas Vittnen ser ut, hur mycket makt äldstebröderna har och hur fruktansvärt svårt det måste vara att ta sig loss. Det som ger just den här boken ett extra djup, är att Jenny Küttim samtidigt som hon försöker förstå strukturerna inom sekten berättar sin egen familjehistoria. Det är modigt och väldigt utlämnande.

Jenny Küttim får nys om den så kallade ”peddolistan” som ska ha upprättats inom organisationen för att veta vilka medlemmar som sexuellt förgripit sig på barn. Samtidigt söker hon kontakt med andra avhoppare på ”avhopparforum” på Facebook och får bekräftat att det finns gott om exempel på sexuella övergrepp som aldrig anmälts till svenska myndigheter utan sköts om internt av äldstebröderna. Och så får vi lära oss en hel del om ”två-vittnes-regeln”: om det inte finns två vittnen, så har det aldrig hänt. På så sätt skyddar sekten både hustrumisshandlare och pedofiler, för det är ju ytterst sällan de har två vittnen som inte är barn till sina handlingar.

Förhoppningsvis har Jenny Küttim fått tillräckligt med svar, både från sin egen familj och från de församlingar och avhoppare som hon varit i kontakt med. Tillräckligt för att kunna lämna sekten även mentalt, även om hon lämnade församlingen redan som tonåring. Men vad vet jag, det kanske är ett livstrauma, som med jämna mellanrum poppar upp? Om hon gräver vidare i Jehovas Vittnen- historierna, då hoppas jag att hon skriver om det: för det vill jag läsa!