Romanen Gustave Eiffel och kärleken av Nicolas d’Estienne d’Orves bygger på spelfilmen Eiffel, som kommer att visas på de svenska biograferna senare i vår.

Av filmtrailern att döma rör det sig om ett kostymdrama av det maffigare slaget. Enligt hörsägen den kostsammaste franska filmen i mannaminne och under läsandets gång kommer jag på mig själv med att sukta efter att få se filmen i dess helhet. I synnerhet som jag för tillfället – i likhet med många andra – befinner mig i New York en kväll i veckan. Den praktfulla teveserien The Gilded Age (av Downton Abbeys skapare Julian Fellowes) utspelar sig under samma tidsperiod. Expansionen av järnvägen lade grunden för ofattbara förmögenheter medan nya och gamla pengar utkämpade en bitter kamp om en plats i solen.

Apropå New York, så var Gustave Eiffel (1832-1923) inblandad i uppförandet av Frihetsgudinnan 1876. Hon var en – till en början – inte särskilt uppskattad gåva från Frankrike till minne av hundraårsminnet av USA:s självständighetsförklaring. Monsieur Eiffel ansvarade för själva järnstommen.

Den senare hälften av 1800-talet var en guldålder för ingenjörskonsten, möjliggjord av industrialiseringen, tillgången till ny teknik och moderna material. Eiffel byggde sitt goda renommé på sina många – stundtals spektakulära – brobyggen runt om i världen.

1859 är exempelvis den unge ingenjören på plats i Bordeaux för att vara med och uppföra en järnvägsbro i metall. Det är också här som han möter sitt livs stora kärlek Adrienne Bourgès, vars familj tillhör gräddan i staden. Gustave själv stammar från Dijon, i östra Frankrike. Familjen hette egentligen Bönickhausen, men en anfader kallade sig för enkelhetens skull Eiffel, eftersom han invandrat från höglandsområdet Eifel i västra Tyskland.

Socialt spelar Gustaves familj i en annan division än familjen Bourgès och Adriennes far är måttligt förtjust. Han hade hoppats på en mer välsituerad friare till sitt enda barn, men håller skenet uppe tills bron är färdigställd. Eiffel får då kalla handen och kastar sig fullständigt tillintetgjord in i en orgie av konstruktionsarbeten som broar, gångbroar och viadukter.

Allt Eiffel lägger handen vid blir magiskt och man kallar honom järnets poet. Till karaktären är han orädd, begåvad, ärelysten samt envis som synden. Han har förkärlek för det moderna, tvekar inte att hugga in och månar om sina arbetare och deras säkerhet. Eiffel ogillar smicker och är långt ifrån något salongslejon.

Nästan 40 år efter deras smärtsamma separation återser Gustave plötsligt Adrienne, som numera är gift med hans gode vän från studieåren, Antoine de Restac. Åren har inte gått någon av dem spårlöst förbi. Gustave är änkling och prövad fyrabarnsfar. Den gamla passionen flammar upp igen.

Till Världsutställningen 1889 (franska revolutionens hundraårsjubileum) önskar de styrande i Paris låta uppföra ett iögonenfallande monument och utlyser en tävling. Eiffels bidrag är ett 300 meter högt torn i metall, världens högsta. Han, som tidigare bara intresserat sig för att bygga en metro, vill nu imponera på Adrienne och gör därför en helomvändning beträffande det torn, som hans medarbetare skissat på, och som han tidigare föraktfullt kallat en stolpe.

Det blir förstås Eiffels bidrag som kammar hem vinsten och han får två år på sig att färdigställa projektet, som han hoppas kunna ro iland med hjälp av trehundra oförskräckta arbetare. Adrienne blir Eiffels musa i detta synnerligen vanskliga projekt.

Till en början går allt som smort, men snart hopar bekymren sig. Parisarna får kalla fötter. De befarar att tornet ska skrämma bort turisterna eller rentav välta och krossa hela Paris. Det inkommer också klagomål från omkringboende, som menar att tornet förstör deras utsikt samt blockerar solljuset. Allmänheten demonstrerar utanför bygget och författar säckvis av klagobrev. Tidningarna överglänser varandra med nedgörande artiklar. Till och med påven är på krigsstigen och påstår att tornet är en skymf mot Notre- Dame.

Kostnaderna rusar i höjden, fordringsägarna flåsar Eiffel i nacken och hans företag hotas av konkurs. Arbetarna anser att de riskerar livhanken och går ut i strejk. Enligt kontraktet måste Eiffel riva hela rasket ifall arbetet ligger nere mer än ett specificerat antal dagar.

Med facit i hand vet vi att tornet blev en triumf utan dess like, som lockar horder av besökare från när och fjärran.

Stor passion, ett hjärtlöst svek samt inspirationens kraft är några av ingredienserna i denna habilt skrivna roman. Historien om Eiffeltornets tillblivelse får man – lättillgängligt serverad – på köpet.

Förlaget använder filmen i sin marknadsföring, men har valt ett eget, vackert romantiskt omslag. Det, som jag grubblar över, är hur nära romanen följer filmen? Gustave Eiffel och kärleken är full av replikskiften, men när jag tar på mig läsglasögonen för att kunna tyda det finstilta på bokens bakre pärm ser jag att författaren inte är inblandad i filmmanusets tillblivelse. Ett förtydligande om hur romanen förhåller sig till filmen hade kanske varit på sin plats. Det känns som ett ovanligt arrangemang att boken bygger på filmen och inte tvärtom. Jag känner att jag har svårt att släppa tanken på filmen, även om romanen är så pass välskriven att den står stadigt på egna ben.

Likväl ser jag fram emot att snart få svepas med av filmens överdåd och prakt!