Min relation till fågeltorn är inte den bästa. För det första skräms jag av de där lite ilskna skyltarna om att man beträder tornet på egen risk, de får mig alltid att tänka att det skall ramla ihop vilken sekund som helst. Ibland ser både torn och trappor riktigt, riktigt medfarna ut och man vet inte riktigt om man vågar belasta trappstegen med hela sin tyngd. Men man gör det ändå – på egen risk. På vems risk skulle man annars göra det?

Fågeltornen är dessutom oftast byggda för folk som är lite längre än jag (läs: män) och jag har missat ett antal kryss för att tubkikaren helt enkelt inte når över kanten på tornet. Med handkikare går det bättre, men då ser man ju inte lika långt som de som står bredvid och är hänförda över någon snygg aftonfalk på andra sidan sjön.

Roine Magnusson och Erik Halldén har en helt annan relation till fågeltorn. De kopplar förstås ihop dem med de fågelmöten olika torn bjudit på, men utöver detta ser de också en skönhet i tornen och tornens relation till det omgivande landskapet. De upptäckte sitt gemensamma intresse på en resa till Gotland och bestämde sig för att göra en bok om dem.

Roine Magnusson har fotograferat och Erik Halldén har skrivit texterna.

Fotografierna är klassiskt komponerade med en nedtonad färgskala. De är tagna med en manuell kamera och inscannade med sin kameratypiska ram, vilket ger en gammaldags äkthetskänsla. Bildstilen passar väldigt bra för att ta fram karaktären hos de olika fågeltornen och det är intressant att studera skillnader och likheter mellan de olika tornen. Det är verkligen tornen som står i fokus på varje bild och man ser varken fåglar eller fågelskådare i den här boken.

Erik Halldén står för de korta och filosofiska texterna som berör fågeltornens och naturupplevelsernas närvaro i vardagen. Ibland fungerar tornet som en rastplats efter en misslyckad svamptur, ibland för euforiska nya fågelupplevelser. Han funderar också över hur relationen ser ut när fågelskådare möts i tornen:

Tornet är de anonymas rike. En plats där namn saknar värde – onkologer och rättshaverister, arbetssökande litteraturvetare och pensionerade militärer – så länge det inte gäller fåglar. Fåglars namn är ovärdeliga och uttalas med stor försiktighet. De viskas fram med samma stämma som vi använder i kyrkor eller på museum. Blåtrast. Kolympasnäppa. Rödkindad sparv. Provencesångare. Tornuggla.

Så är det verkligen. När någon ny kommer upp i tornet vet man att man aldrig behöver fundera över hur man skall presentera sig själv, däremot bör man ha ett bra svar på ”om man haft nåt”.

Sammantaget är det en mysig bok att bläddra i och jag kan tänka mig att kryssande fågelskådare kan triggas till att börja kryssa fågeltorn efter att ha läst boken. Jag är själv redo att börja. Bokens första bild porträtterar mitt absoluta hatobjekt bland fågeltorn, tornet vid Löddeåns mynning, jag har slutat att ens försöka gå upp i det. Kortrockar som jag ser nada och ingenting i det. Men jag har varit uppe i det, så kryss på det!