För tjugo år sedan spelade överste Julyan en roll i utredningen av den vackra Rebecca de Winters död. Nu börjar han bli gammal och skraltig och medveten om sin dödlighet, och minnena av Rebecca plågar honom. Borde han ha legat på mer? Anade han inte i själva verket att det utredningen slog fast nog inte var hela sanningen?

Överste Julyan är en av fyra olika berättare i Sally Beaumans Rebeccas hemligheter, på en gång sequel och prequel till Daphne du Mauriers roman Rebecca. Mestadels utspelar den sig som sagt tjugo år efter du Mauriers roman, men handlingen kretsar samtidigt kring Rebeccas och familjen de Winters tidigare liv. Dessutom utgörs en av de fyra delarna av Rebeccas egna ord i den dagbok eller självbiografi hon skrev fram till sin död 1931.

Det är ett ganska stöddigt val av Beauman – en och annan du Maurier-läsare menar säkert, som Tom Hedlund i Svenska Dagbladet, att Rebeccas hemligheter tjänar på att förbli hemligheter – men måste man inte vara rätt stöddig för att ta på sig att skriva någon sorts fortsättning på en omhuldad klassiker?

För min del tycker jag nog att Beaumans metod är mer av den välbehövliga nyläsning jag fantiserat om än Susan Hills mer följsamma, ”mer av samma fast sämre” Skuggan av Rebecca. Ändå visar Beauman den (tveksamma?) respekten att hon lägger sin uppföljare långt efter Hills i tid och i stort sett accepterar de vändningar denna låtit historien ta.

Jag gillar du Mauriers Rebecca mycket. Den är intagande suggestiv och skickligt skriven, men det går inte att komma ifrån att i synnerhet upplösningen har något påtagligt misogynt över sig. Rebecca var en onaturlig, slampig kvinna som förtjänade att dö; det blir ändå romanens slutsats (därmed inte sagt att det nödvändigtvis är författarens egen). Att som Beauman göra en mer empatisk omläsning, omskrivning av karaktären låter sig mycket väl göras – det var kanske till och med nödvändigt.

Jag hade nog kunnat föreställa mig en mer sparsmakad variant av detta än Beaumans, det är sant. Det blir rätt mycket av melodramatiska släktsagor, mystiska försändelser och främlingar som inte är vad de utger sig för att vara. Det faktum att hon låter den omtalade, förtalade Rebecca till slut få sin egen röst, en motberättelse till makens skoningslösa bekännelser, kan i alla fall inte jag låta bli att gilla skarpt.