Färgen, färgen, färgen. En varmorange curryfärg. Reliefen av myrorna som springer över bokens omslag. Mitt finger följer myrorna som försvinner ut över kanten. Tänk att ett bokomslag kan förtrolla mig så?

Huvudpersonen sitter i ett kaffehus som omvandlats till en restaurang och bar. Romanens jag får dricka sitt kaffe i två timmar utan att någon invänder. På väggarna finns fotografier av staden som den såg ut för hundra år sedan. Servitören är en person som möjligen känner sina gäster bättre än de själva gör.

Berättarjaget sitter och tänker på storfamiljen som han märkligt nog inte vill gå hem till. Det har gått bra för storfamiljen, tack vare farbrodern som verkar i kryddbranschen. Rörelsen går så bra att de andra inte behöver jobba. Det enda de behöver göra är att se till att familjens försörjare, Chikappa, mår bra:

Varje morgon vid de första tecknen på att han har vaknat sätts teet på. När man anar att han är klar i badrummet ställs dosa-pannan på spisen. Om han slänger kläderna i badrummet eller i ett hörn av sovrummet, eller var som helst i huset, dyker de snart upp igen tvättade och strukna på hans rum.

Det låter ju tryggt och trevligt men jag får en föraning om att tryggheten inte är hundra procent när jag läser följande:

”Det finns en oskriven regel om att alla medlemmar i en familj ska komma till undsättning när den är hotad.” Visst är det som Tjechovs gevär? Det kommer att hända något förenat med olycka längre fram.

Lager efter lager skalas av när jaget vandrar tillbaka i sina tankar. Lågmält och med små gester flyter historien om familjen fram. En skymt av barndomens lyckligare tider, även om det var mindre storslaget än det nuvarande. Berättarjaget och systern delade sovplats men de skrattade.

Konflikten i berättelsen är aldrig uttalad. Den syns knappt. Men hjälplösheten och underkastelsen inför att händelser bara sker är mycket framträdande. Ändå är det inte brist på iakttagelseförmåga hos berättarjaget. Han har en analytisk förmåga. Men dessvärre förmår han inte inse vilken enorm kraft självbedrägeriet har över hans potential att bli vuxen.

Den här romanen är osedvanligt kort. Inga långrandiga transportsträckor eller metaforer som blommat över sedan lång tid tillbaka. Men den har en laddning och fångar en tidsanda som har fokus på människans lockelse till det bekväma. Jagets egen personlighet tycks vara utraderad när han inte längre fylls av strävan framåt och jag vet inte om han är någon att tycka synd om. I skuggorna tycker jag mig också se hur det Tjechovska geväret kommer att plockas fram. Vem, varför och om det finns ett gevär som kommer att användas är klassiska frågor för litteraturälskare. Mitt tips är att du brygger dig en kopp te. Därefter placerar du dig i favoritläsningsläge och avnjuter berättelsen i den gyllene timmen.