Recension

: Siste mannen i tornet
Siste mannen i tornet Aravind Adiga
2012
Brombergs
7/10

Utköpt från bostaden

Utgiven 2012
ISBN 9789173373555
Sidor 463
Orginaltitel Last man in tower
Översättare Eva Mazetti-Nissen
Först utgiven 2011

Om författaren

Aravind Adiga, född 1974 i Madras, växte delvis upp i Australien och bor nu i Mumbai. Efter studier vid både Columbia och Oxford har han arbetat som Indienkorrespondent för TIME Magazine samt publicerat artiklar i tidningar som Financial Times, The Independent och The Sunday Times. Hans debutbok The White Tiger vann Bookerpriset 2008.

Sök efter boken

Eftersom Vakola ligger på den fattigare, östra sidan av järnvägsspåren är man bara välsignad med kommunalt vatten två gånger om dagen: mellan fyra och sex på morgonen och 19:30 och 21:00.

Vishram Society är ett 48 år gammalt bostadsrättshus med plats för sexton familjer. Flygplatsen ligger intill, renoveringsbehoven är omfattande och avgifterna låga. Är du besökare måste du först passera vakten och registrera dig hos bostadsrättsföreningens sekreterare. Anslaget från det senaste medlemsmötet har en anstrykning av det komiska. En vänlig grannsämja råder.

Men en dag kommer besökaren som går i svarta byxor och vit skjorta och ställer frågor med största möjliga diskretion. Det dröjer inte länge förrän hans bakomliggande skäl förklaras. Huset står på en bit mark som är intressant för ett kommande skyskrapeprojekt. Vem kan stå emot erbjudandet om att bli utköpt från sin lägenhet när penningsumman motsvarar bostadens fördubblade marknadsvärde? Byggentreprenören vill bygga sin egen ”juvelen i kronan” och är en av många som omvandlar staden fortare än du kan säga riksha.

Säg en nordisk roman på fyrahundra sidor som inte späckas med naturens blomster, vidder eller skogar. Om romanen däremot utspelar sig i Indien tycks det vara obligatoriskt med dofter från ångande te, osande frityrolja och illaluktande avgaser. Lite förutsägbart kanske. Karaktärerna i berättelsen är å andra sidan allt annat än förutsägbara. De porträtteras allt djupare allteftersom handlingen vindlar vidare. Det är nästan så att jag tror de är mina egna grannar.

Och nog har jag mött byggherren Shah, vars framåtanda triggas så fort han ser tiggaransiktena längs vägkanten. Det är ovisst om hans framgångssaga när han som ung pojke gick från landsbygden till storstaden i ett par flipfloptofflor är sann eller inte. Även i västliga sammanhang romantiseras entreprenörer som skapar ett företagsimperium med sina två tomma händer. Storytelling har varit på modet ett tag.

Shah har en oböjlig motspelare i den pensionerade läraren Masterji, som tackar nej till att bli utköpt från sin lägenhet. Skyskrapeprojektet är avhängigt att hela huset töms på samtliga boende. Masterji är ingalunda en rest från ett vidskepligt samhälle, tvärtom. Med sin erfarenhet från att ha undervisat i naturvetenskap står han för ett upplyst samhälle. Respekt för mångfald och lagom-är-bäst-konsumtion är principer han önskar förmedla till den yngre generationen.

Masterji prövar att söka juridisk hjälp för att få stöd till rätten att bo kvar:

Advokaten drog med handen över sina tre silvertestar. ”Namnet Mofa Act är inget man ska ta lätt på.” Han skakade på huvudet. ”I trettio år har ni undervisat era elever i överensstämmelse med Dharma. Låt oss nu vara två lärare åt er, Masterji. Ärligt talat finns det till och med advokater som varit i det här hedervärda yrket i tjugo, trettio år som inte förstår vad Mofa Act är. Den enkle medborgaren kan inte förstå Mofa Acts spetsfundigheter. För man måste tänka på hur Mofa förhåller sig till MMRDA och BMC.”
”MHADA”, påminde den andre honom. ”MHADA.”
”Mycket sant. I den här stan är MHADA ständigt närvarande. Någonstans i bakgrunden. Ibland i förgrunden. Vi får inte glömma att regeringen när som helst kan avskaffa ULCRA. Urban Land Ceiling Regulation Act? Allt detta måste vi tänka på innan vi anför Mofa Act. Förstår ni? Var inte orolig. Vi förstår å era vägnar.”

När advokaterna (far och son) övergår till att berätta att de kan omförhandla och pressa fram en ännu bättre överenskommelse, är jag helt på det klara att advokaterna inte tillhör Masterjis förebilder.

Dilemmat alla romanens gestalter brottas med är: Ska jag vara nöjd med det lilla när jag kan få mer? Alla äter, skvallrar om sin nästa och försöker hitta ett rättesnöre för sina vägval. I den ena vågskålen ligger bilden av kollektivets gemenskap så som den upplevts fram tills nu. Den andra vågskålen tyngs av framtidsdrömmen, där medelklassresenären inte längre är lika säker på om gemenskapen med gruppen är den viktigaste komponenten.

Att befinna sig i Aravind Adigas berättelse är som att befinna sig i ett Shakespeare-drama. Ändå tycker jag inte att romanen enbart handlar om människors moral i sönderfall. Väldoftande gatustånd får det att kittlas i näsan och ljuvliga indiska maträtter får det att vattnas i munnen på mig. Mellan raderna slår urbaniseringens våg emot mig. Den moderna utvecklingen tycks alltid ske på bekostnad av det småskaliga. Trenden med byggandet av skyskrapor, stora gallerior och motorvägsleder har pågått länge – även i Sverige. Den lilla handlarens butik och den lilla familjerestaurangen i citykvarteret (i valfri stad!) ersätts av ett kontor. Den nya kontraktsinnehavaren är – gissa fem gånger? Rätt. En advokatfirma. Och där tillagas banne mig ingen biryani eller några frasiga dosa.

Lena Nöjd

Publicerad: 2019-01-02 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-04 08:59

Kategori: Recension | Recension: #7596

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?