Recension

: Det här kommer göra ont
Det här kommer göra ont Adam Kay
2018-10-20
Volante
7/10

Underhållande läkaranekdoter med ett överskott av sarkasm

Utgiven 2018-10-20
ISBN 9789188659590
Sidor 243
Orginaltitel This is going to hurt
Översättare Erik MacQueen
Först utgiven 2017

Om författaren

Adam Kay (f. 1980) är en brittisk läkare, författare, och komiker. Han debuterade 2017 med This is going to hurt (Det här kommer göra ont, 2018). Kay bor i London med sin make.

Sök efter boken

För en tid sedan recenserade jag Henry Marshs Liv, död och hjärnkirurgi. Då rekommenderade jag att man istället skulle läsa Gabriel Westons Mellan liv och död eftersom hon är avsevärt mer sympatisk. Ännu en bok i genren läkare-berättar-om-sina-karriärer är Adam Kays Det här kommer göra ont. (Jag antar att man får klandra översättaren för bristen på ett ”att” i titeln.)

Boken bygger på Kays dagboksanteckningar under åren som Junior Doctor – motsvarigheten till svenskans underläkare, det vill säga en besynnerlig fas i läkarkarriären som sträcker sig från första vikariatet innan man ens tagit examen från läkarutbildningen, via nästan två års AT-tjänstgöring, hela vägen till slutet på den femåriga specialisttjänstgöringen. (Det brittiska systemet är inte identiskt, men principen är densamma.) Junior doctors var i politiskt blåsväder för ett par år sedan när de försökte gå ut i strejk på grund av sina ohållbara arbetsvillkor, men (åtminstone om man får tro Kay) utmålades de av politiker som pengahungriga och bortskämda, och strejken gick om intet.

Är det en sak som är tydlig efter att ha läst Det här kommer [att] göra ont så är det att Storbritanniens underläkare hade all anledning att strejka. Kay berättar om ett omänskligt och livsfarligt system som bygger på gratisarbete, hundratimmarsveckor och sanslös arbetsbelastning. Om en blandning av groteskt underutnyttjande av kompetens och grotesk brist på stöd. Som när han får lära sig ultraljudsundersökning av gravida. Man brukar säga att ultraljudsundersökningar ”har en sensitivitet och specificitet som är kraftigt undersökarberoende” vilket är ett annat sätt att säga att det är snorsvårt att bedöma ultraljudsbilder. Kay får lära sig ultraljudsfosterdiagnostik enligt principen ”see one, do one, teach one”. Han får en enda undersökning demonstrerad för sig på förmiddagen, är sen ansvarig för ultraljudsmottagningen hela förmiddagen, och på eftermiddagen får han undervisa nästa underläkare. Kay berättar om IT-system som är så värdelösa att det tar flera minuter att scrolla genom den alfabetiska listan när han ska beställa ett blodprov, så att han tvingas välja bort prover som börjar på bokstäver sent i alfabetet. Om bakjourer som ska agera support i hemmet, men som klargör att de under inga omständigheter vill bli störda. Om ett system där du som läkare kan bli stämd för att något gick fel vid ett medicinskt ingrepp, fastän du gjorde allting rätt. Boken är simultant en kärleksförklaring till det brittiska sjukvårdssystemet NHS, och en krigsförklaring mot det. Han hyllar alla de som arbetar i systemet, och understryker hur vitalt NHS är för folkhälsan, men skräder inte orden när han berättar om dess brister.

Men i mångt och mycket består boken av anekdoter – dagboksanteckningar från åren som underläkare, och därefter hans specialisering mot att bli gynekolog och förlossningsläkare. Tonen är vass och sarkastisk på ett sätt som å ena sidan kan vara riktigt underhållande, å andra sidan gör mig illa till mods – det är ändå verkliga patienter han ironiserar över. Patienter som sannolikt inte räknade med att bli hånade i bokform när de gick till gynekologen. Hur mycket det besvärar mig varierar från berättelse till berättelse. Till exempel kan jag, som är hjärtligt trött på alternativmedicin i alla dess former, tycka att det är klart underhållande med den födande mamman som mot alla rekommendationer insisterar på att få äta upp sin moderkaka.

[Jag] förlöser moderkakan och tittar upp för den underliga diskussionen om vad GL vill att jag ska göra med den. Hon har en rondskål i händerna och skyfflar in nävar med blodklumpar i munnen. ”Är inte det här moderkakan?” frågar hon medan blodet rinner ur mungiporna som någon sorts ohygglig avkomma till Dracula och Kakmonstret. Jag förklarar att det bara är några klumpar jag la i skålen efter att jag förlöst barnet. Hon blir grå i ansiktet, sedan grön.

Andra berättelser hade fungerat i ett slutet sällskap, men ger en obehaglig eftersmak i detta stora publika sammanhang. Som berättelsen om mamman som hittat en knöl på sitt barns huvud, och blivit orolig för hjärntumör. Kay visade henne då att samma benknöl (protuberantia occipitalis externa) fanns på såväl i nacken på henne själv som på hennes andra son. ”Herregud!” hade patienten utbrustit ”Det är ärftligt!”

Berättelsen gör mig illa till mods, för humorn grundar sig på patientens oro och okunskap, till skillnad från den tidigare berättelsen där humorn ligger i patientens arrogans och gränslöshet.

I slutänden är det en klart underhållande bok, men där tonen ibland blir alltför hård. I jämförelse med hjärnkirurgen Marsh framstår dock Kay som avsevärt trevligare, utan något av den pompösa och falskt ödmjuka ton som karaktäriserade Marsh bok. Och allra bäst blir det när Kay helt utan ironiska skämt berättar om de verkligt svåra delarna av yrket. Som när han hjälper en ung kvinna förlösa sitt döda barn, och efteråt måste ta prover från det döda barnet, som del i utredningen kring vad som orsakade fosterdöden.

Det känns bara så hjärtslitande sorgligt att se på en död bebis. Vi förväntar oss att de ska se vackra ut, vara perfekta och oförstörda; ofta gör de inte det. Han har varit död ett par veckor, ser det ut som – han är förmultnad, huden flagnar, huvudet har mjuknat, han ser nästan bränd ut. ”Förlåt” säger jag till honom medan jag tar proverna jag behöver.

”Så där, då var vi klara.” Jag klär på honom igen, tittar upp mot en Gud som jag inte tror på, och säger: ”Ta hand om honom.”

Katie Collmar

Publicerad: 2019-01-03 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-02 19:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7597

3 kommentarer

Intressant!
Får stor lust att läsa, men ändå med obehaglig smak i munnen.
Och som vanligt Katie, dina skärpta synpunkter och -vinklar.
Tack
Cecilia

Cecilia Stenhammar Oregistrerad 2019-01-03 12:35
 

Hejhej!

Jag jobbar på förlaget och vill bara klargöra att översättaren inte ska klandras för titeln, tanken var att den skulle vara talspråkig enligt de som jobbade med den. Om det funkar är väl en smaksak, men absolut ingen skugga ska fall över Erik MacQueen. Liten branschgrej som kan vara bra att veta: Översättaren bestämmer så gott som aldrig titeln (men det kan säkert finnas något enstaka undantag i förlagshistorien som jag inte känner till).

Klas Oregistrerad 2019-01-15 13:12
 

Roligt att ett förlag översatt denna bok så den blir tillgänglig för de som vill läsa på svenska. Har förstått att översatta titlar kan vara svårare att hitta läsare till. Storsäljarna finns det efterfrågan på, men även om den här boken är en storsäljare i Storbritannien tror jag att det kan ha visst samband med att NHS ligger britter så varmt om hjärtat och en svensk publik har naturligtvis inte samma förhållande till NHS. Så heja alla förlag som chansar!
Intressant att få ta del av en svensk recensents tankar om boken och jämföra med brittiska recenter och brittiska läsare och se hur uppfattningarna skiljer sig åt.

Jenny Oregistrerad 2019-01-24 22:48
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?