David Bowie på svenska är en kärleksförklaring till artisten i titeln. Författaren, Per Åke Jansson, har under nästintill hela sitt liv lyssnat på Bowie och intresserat sig för honom både som privatperson och offentlig musiker, och det märks att han sitter inne på kunskaper. På bokens baksida står det att ”boken är skriven för dig som älskar David Bowies musik” och detta bör rikta sig till mig då jag, liksom Jansson, är ett stort Bowie-fan. Jag började lyssna på Bowie som tonåring då jag fastnade för skivorna Aladdin Sane och Ziggy Stardust men det var när jag upptäckte albumen Diamond Dogs, Station To Station och Low som mitt intresse eskalerade. Därför var mina förväntningar höga på boken, jag ville lära mig mer om The Thin White Duke och Jansson kändes som en lämplig lärare.

Boken är skriven i kronologisk ordning, den börjar med tiden innan Bowie föddes och slutar med när släpper albumet The Next Day år 2013. Jag fastnar snabbt för bokens inledning som handlar om Bowies släkt och familj, fakta som jag sedan tidigare inte känt till och som känns relevant för att veta hur Bowies musikintresse och strävan efter att bli artist uppkom. Under den resterande boken avhandlas Bowies liv med fokus på hans skivors tillkomst. Jansson berättar om hur Bowie skrev låten ”Space Oddity” efter ha sett Stanley Kubricks film 2001: A Space Odyssey, hur han i perioder levde nästintill enbart på mjölk och cigaretter och hur befriande det var för Bowie att flytta till Berlin där ingen kände igen honom.

Mycket av det jag läser är jag sedan tidigare bekant med, men det är ändå underhållande då Jansson ofta skriver på ett intresseväckande sätt. Med jämna mellanrum skriver han även om sin egen relation till Bowie, om hur det kändes första gången han hörde skivan Hunky Dory och vilka skivor av Bowie han finner underskattade. Janssons egen relation till bokens huvudperson anser jag vara en av textens stora behållningar och dessa kapitel hade gärna fått vara något utförligare.

Boken är dock fylld av ogrammatiska meningar, stavfel och ett överanvändande av utropstecken, och jag läste någonstans att denna bok är det första Jansson skriver sedan skoltiden. Det märks, för David Bowie på svenska hade tjänat på att ha en korrekturläsare som tagit bort dessa uppenbara skrivfel. Samtidigt kan man se det som charmigt. Boken må inte vara välskriven men den är en fin kärleksförklaring från ett fan till sin idol.