Gästrecension

: Everybody Dance: Chic and the Politics of Disco
Everybody Dance: Chic and the Politics of Disco Daryl Easlea
2004
Helter Skelter Publishing
8/10

Musikvecka: Chic mystique

Utgiven 2004
ISBN 1900924560
Sidor 320
Språk Engelska

Om författaren

Daryl Easlea arbetar som skribent och redaktör på brittiska skivsamlartidskriften Record Collector. Hans penna har också gett honom utrymme i Mojo, The Guardian, Uncut, Socialism och The Encyclopaedia of Popular Music.

Gästinformation

Ola Andersson är en av redaktionsmedlemmarna och skribenterna på dagensskiva.com. När han nu för tiden får frågan vad han lyssnar på har han slutat försöka räkna upp allt som egentligen ryms i skivsamlingen och konstaterar bara att han lyssnar på disco. Sen brukar folk inte fråga särskilt mycket mer.

Sök efter boken

If you think about it, the whole movement was run by women, gays and ethnics /…/ The Village People were revolutionary! People who would never even stand in a room with a gay person were dancing to ”San Francisco”, and that’s what was so subversive about disco. It rewrote the book.
- Nile Rodgers

Det är den 12:e juli 1979. Platsen är baseballarenan Old Comiskey Park i Chicago. Steve Dahl har rätt nyligen fått kicken från sitt jobb som radio-DJ vid WDAI eftersom stationen bestämt sig för att bli en renodlad discostation. Som hämnd bestämmer sig Dahl för att ta död på disco en gång för alla.

Dahl och Mike Veeck, son till dåvarande Chicago White Sox-ägaren, kom fram med ett PR-jippo till en dubbelmatch som skulle gå av stapeln mellan Chicago White Sox och Detroit Tigers: alla som tog med sig en discoskiva de ville bli av med fick komma in gratis. De ansvariga hade trott att PR-jippot bara skulle locka några tusen fler besökare än vanligt. Det kom sammanlagt 50 000 – långt över den uppskattningen.

I pausen mellan de båda matcherna klev Dahl in på arenan med en låda innehållande alla skivorna han fått in och avlivade sedan discon genom att spränga lådan. Det som egentligen skulle ha slutat där blev istället kaos när människor klättrade ner från läktarna och gav sig in på plan med upplopp som följd.

Sällan har en musikgenre lagts till sin sista vila med lika mycket eftertryck.

I always thought the world would love me for me dazzling them with my intellectualism ”” he thought the world would love us for making something that the world would hum along with.
”” Nile Rodgers om att arbeta med Bernard Edwards

1979 var också året då Chic, ett av discons mesta flaggskepp, nådde sin kreativa och kvalitativa höjdpunkt med albumet Risqué som fick en hel discovärld att sjunga ”Good Times” och en hel hiphopvärld att skalda ”hotel motel Holiday Inn” om och om igen. Men Chic var mycket mer än bara världens bästa basgång och på många sätt en kontrasternas sammanstrålning.

Å ena sidan fanns den bohemiske Nile Rodgers, uppvuxen i ett knarkhem, med förflutet i de svarta pantrarna och med en revolutionsagenda alltjämt nedstoppad i bakfickan. Å andra sidan fanns Bernard Edwards, sinnebilden av den välordnade amerikanske medelklassmannen (om än i fel hudfärg) som mest brydde sig om svänget. Musiken. Tillsammans skapade de musik som kom att bli en av de viktigaste krafterna bakom den inriktning discon kom att ta under sjuttiotalets sista år, men bland bandets viktigaste influenser fanns så kritvita namn som David Bowie, Roxy Music och Kiss.

Men berättelsen om Chic kommer lika mycket att handla om den historia discon har att berätta, sedd genom de inblandades ögon. Det handlar om discons plats i ett USA som kraschlandat, på många sätt, efter sextiotalet och kastats in i ett årtionde som kom att kantas av politiska kriser och ekonomiskt förfall. Texter som tar oss bakom kulisserna och målar upp den politiska kärnan i Chics debutsingel ”Dance Dance Dance (Yowsah, Yowsah, Yowsah)” och att såväl namn som kostymscenklädsel, i sann Motown-tradition, kom att bli mycket mer än bara ett attribut. En tid när ”chic” verkligen var det nya svarta.

So Chic was finally chosen. After previous discussions about adopting Roxy Music’s style, suits seemed wholly appropriate for Chic. /…/ ”People used to say, ‘man you guys look like bankers’ that’s what we wanted to be. We were always talking about getting ahead. That’s what Chic was like. Our costumes made us look like bankers and business people. To us, it was just as over-the-top and flamboyant as Kiss.”

Men mer än något annat handlar förstås Everybody Dance ”” Chic and the Politics of Disco om människorna som formade såväl gruppen som musiken. Och det handlar inte bara om Nile och Bernard ”” även de andra inblandade ges en ytterligare dimension. Sedan finns här förstås också ett pärlband av anekdoteter, från det essentiella till det meningslösa, som ger texten liv. Om Sesame Street:s roll i medborgarrätts-rörelsens svallvågor, om hur Nile och Luther Vandross möttes i studiobandet till just det programmet och hur såväl Bowie som Bryan Ferry inspirerades av r’n'b och disco.

Bowie was impressed by the young Vandross. He loved the demo of his ”Funky Music”, which, with Bowie’s input became ”Fascination”. When Bowie asked him if he could change the lyrics, Vandross amusingly replied, ”You’re David Bowie. I live with my mother. Of course you can change the lyrics.”

Är Everybody Dance ”” Chic and the Politics of Disco något att läsa för den som överhuvudtaget inte är intresserad av disco? Jag är förstås helt fel person att fråga efter alldeles för många års Chic-beroende. Men förutom att ge en inblick bakom Chic-kulisserna är det här också, som sagt, en inblick in i en genre som för några år närapå totalt dominerade västvärldens musikklimat. Dessutom en populärmusikgenre som mindre än någon annan tidigare hade den vite mannen och traditionella köns- och sexualnormer i första rummet. Kanske bara för att läsa en musikbok som inte handlar om män i företrädelsevis jazz-, pop- eller rockfacket.

Men mer än något annat väcker förhoppningsvis Everybody Dance – Chic and the Politics of Disco en nyfikenhet att upptäcka Chics musik och kanske sedan gräva sig vidare. Ett första steg på vägen till såväl Chic som den här boken kan vara att läsa min recension av Chic-albumet Risqué. Eller så går du direkt på musiken.

Chic i nedskriven form är drygt 320 sidor intressant läsning. Chic i musikform är en livsnödvändighet.

Music never lets you down
puts a smile on your face, anytime, any place
Dancing helps relieve the pain
soothes your mind, makes you happy again
Listen to those dancing feet
close your eyes and let go

Everybody dance
Do-do-do-do-clap your hands, clap your hands

”” Chic Everybody Dance

Textutdrag (Visa/göm)

Ola Andersson

Publicerad: 2007-02-17 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-29 11:41

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #2391

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?