Recension

: Hausfrau
Hausfrau Jill Alexander Essbaum
2015
Brombergs
9/10

Hålet i hjärtat

Utgiven 2015
ISBN 9789173376860
Sidor 324
Orginaltitel Hausfrau
Översättare Inger Johansson

Om författaren

Jill Alexander Essbaum (född 1971) är lärare i kreativt skrivande på University of California och författare till flera prisbelönade diktsamlingar. Hausfrau är hennes debutroman. Jill Alexander Essbaum Fotograf Megan Sembera Peters

Sök efter boken

”Anna var en god hustru, för det mesta.” Så inleder Jill Alexander Essbaum sin debutroman om den deprimerade och kärlekstörstande hemmafrun Anna. Det är en mening som vibrerar illavarslande och som omedelbart sätter in läsaren i händelsernas centrum.

Anna har flyttat från staterna till maken Brunos hemland Schweiz. På ytan lever de ett gott medelklassliv med tre barn, Brunos mamma som hjälper till med familjen och massor med tid för Anna att – ja, göra vad?

Anna är deprimerad. Tillvarons småttigheter och den stilla lunken i det lilla samhället Dietlikon fyller henne inte. Hon går i terapi hos en doktor Messerli, och försöker som sagt vara en god hustru, men maken är vresig liksom den ständigt passande svärmodern. På nätterna går Anna upp på kullen bakom huset och gråter. Hon känner sig inte hemma i Schweiz trots att de bott där i flera år och hon har heller aldrig lärt sig språket ordentligt. Livsledan kan endast övervinnas för stunden genom en räcka otrohetsaffärer, först där tror hon sig vara älskad och sedd.

Det finns en betänklig marknadsföring av den här romanen som en blandning av Gustave Flauberts Madame Bovary (1857) och E. L. James Fifty shades of Grey. Låt mig säga det på en gång; romanen kan absolut läsas som en modern variant av Madame Bovary – men den har ingenting alls att göra med E. L. James dominanserotiska trilogi. Erotiken, otroheten, är förvisso ett bärande tema i Hausfrau, dock är själva sexskildringarna snabbt överstökade. Det romanen handlar om i grunden är en människa i kris, en kris som långsamt och obönhörligt glider mot katastrof.

För att bryta den enahanda tillvaron börjar Anna på en kurs i tyska tillsammans med andra invandrare. Där finns den sockersnälla Mary från Kanada och där finns skotske Archie som genast blir en av Annas älskare. Det blir en hel del smygande för att familjen inte ska misstänka något och vid flera tillfällen är allt nära att avslöjas genom vännen Marys naiva pladder, svärmors och grannars vaksamma ögon.

Essbaum fångar skickligt småstadens leda för den som står utanför. Hon tar inte ut svängarna i dramatiska formuleringar, tvärtom är texten som ett stillastående mörkt vatten, prosan kort, välformulerad och koncis som en faktatext. Geografiska platsangivelser varvas med grammatiska fakta om tyska språket och Annas meningslösa samtal med sin terapeut. Kurstyskan får också spegla romanens existentiella problem, till exempel i ett resonemang där de oregelbundna verben: att vilja, att gå, att vara, får uttrycka Annas längtan, flykt och existens.

Handlingar och känslor beskrivs som sedda utifrån och uppifrån, som kartnålar instuckna i ett sprucket landskap.

Men hade det verkligen varit så nära ögat? Om händelsen hade varit utmärkt på en karta, skulle Brunos uppblossande misstänksamhet ha befunnit sig lika långt från det inträffade som en förort från centrum. När hon tänkte på det i de termerna, föreföll skadan i alla avseenden vara minimal.

Anna är förlamande passiv. De enda gångerna hon genomför något självständigt är i de sexuella kontakterna. Hennes personlighet är som ett skal av en människa, utan innehåll. Samtidigt finns drömmen där, drömmen om kärleken, om en annan man för länge sen, en dröm om en dröm. Terapeuten beskriver det som ”sehnsucht”, en otröstlig längtan, ”hålet i hjärtat genom vilket allt hopp läcker ut”. Anna förmår helt enkelt inte hjälpa sig själv eller dra rimliga slutsater kring sina val. Det är synnerligen frustrerande. Även om jag känner och lider med Anna blir jag också provocerad av hennes brist på självbevarelsedrift.

Hon hade många många gånger funderat på sin ambivalens, och till slut hade hon satt en diagnos på det, satt ett sjukdomsnamn på det. Schweizsyndromet. Precis som Stockholmssyndromet. Men i ställetför att vara fäst vid gisslantagaren är jag fäst vid rummet där jag hålls fången. Det är fängelset jag är bunden till, inte fångvaktaren.

När något som liknar en vändpunkt äntligen kommer och Anna visar tecken på att börja tänka i nya banor – då har stenen redan rullat alldeles för långt.

En mycket stark debut!

Airi Palm Borden

Publicerad: 2015-09-01 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-29 19:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6252

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?