Där är Laura och där är Anna, med Karl Peter och Bård. Eller är det Bård och Karl Peter? Flera gånger måste jag bläddra tillbaka någon sida för att komma ihåg var jag är, vem i berättelsen vi är hos. Det är Laura som är dottern och Anna som är mamman, men jag rör hela tiden ihop det. Det gör det lite svårt att hänga med, men jag tror att det är meningen. Ja, inte nödvändigtvis att det ska vara för svårt att hänga med, men ändå lite den där känslan av att det flyter ihop, gränserna mellan vad som är vad och vem som är vem.

Det här är en på många sätt märklig roman, ovanlig. Det har kanske redan framgått. Även om det händer saker i berättelsen – resor, en konsert, en lägenhetsvisning, en bok som ska skrivas, människor som träffas, som pratar med varandra, som saknar någon – så är det framför allt i Lauras och Annas inre världar vi befinner oss. Vad de tänker och känner, och hur de försöker förstå det där märkliga som sker, som de bara kan ana, när det blir som ett hack i tiden, eller snarare existensen, och parallella skeenden uppstår.

Att texten ofta slingrar iväg i extremt långa meningar fyllda med antydningar i de där inre världarna, snarare än att tydligt beskriva de yttre skeendena, gör det ju knappast lättare att hänga med i varje kurva. Så nej, det är knappast ett misstag att det är svårt att hänga med i den här berättelsen.

Orden och litteraturen har en central roll, inte minst genom alla referenser till böcker och filmer men också genom Annas intresse för det skrivna. Hon håller på att skriva en bok som är ett slags utforskande av språket ur ett existentiellt perspektiv.

Sen är det också det där med berättarjaget, som skapar sig olika tillfällen att sträcka sig ut genom berättelsen, rakt igenom till läsaren:

Laura står i skrivande stund ute i den ca en kvadratmeter stora hallen mellan kök, badrum och sovrum. När jag säger ”i skrivande stund” refererar det naturligtvis till mig, inte Laura. Det är inte hon som skriver, det är jag. Det hade nog varit riktigare att skriva ”i skrivande stund är jag våt om fötterna”, för det är sant, jag är våt om fötterna, det är stora hål i mina stövlar. Jag har inte fått tag i några nya.”

Presens Maskin är en bok som helt klart handlar om människor och relationer samt om språkets och ordets roll för människorna. Men minst lika mycket är det en bok om förutsättningarna för vår existens, inte bara på ett socialt, känslomässigt eller filosofiskt plan, utan också väldigt konkret materiellt. En del av oss må uppehålla oss mest med idéer, tankar och känslor, men vi är alla obönhörligen och fullständigt beroende av de fysiska förhållandena kring oss för vår existens.

Det här är en bok som var intressant att läsa, men jag tycker ännu bättre om den efter att jag läst den, på grund av hur den hänger kvar och hur den får mig att tänka.