Recension

: Den som lever stilla
Den som lever stilla Leonora Christina Skov
2019
Polaris
9/10

Att välja och skriva sitt liv

Utgiven 2019
ISBN 9789177951506
Sidor 384
Orginaltitel Den, der lever stille
Översättare Peter Stenson
Först utgiven 2018

Om författaren

Leonora Christina Skov är född 1976 i Helsinge kommun i Danmark. Magister i litteraturvetenskap. Skrev tidigt essäer och krönikor i Politiken. Litteraturkritiker i danska Weekendavisen. Har ett populärt Instagramkonto. Tilldelades priset De Gyldne Laurbaer för romanen Den, som lever stille år 2019.

Sök efter boken

Det finns barndomar och barndomar. I litteraturen finns de överallt. Klassiska teman är frånvarande fäder och onda mödrar. Eller onda fäder och medberoende mödrar. Det speciella med Leonora Christina Skovs autofiktiva roman Den som lever stilla är att föräldrarna verkar ha ingått en pakt. Enad front. Två vuxna mot ett barn som är beroende av dem. Två vuxna som mer eller mindre framstår som känslokalla. Om man enligt modern “lever stilla” så lever man ett gott liv.

En förälders död blir för många författare upptakten till en genomgång av vem denna viktiga person var. Den som lever stilla börjar också med att berättarjaget Leonora anländer till sin mors dödsbädd på ett hospis. Dit hon egentligen inte är välkommen trots att hon är föräldrarnas enda barn. Kontakten har varit mycket sporadisk alla år sedan Leonora flyttat hemifrån, tagit sig namnet Leonora (”lejoninna”), etablerat sig som skribent och författare och därtill kommit ut som homosexuell. Särskilt detta att hon lever med en kvinna anser föräldrarna lett till moderns cancersjukdom. En cancersjukdom som äter upp modern under en räcka av tolv år. Samtidigt förändras modern – hon är nästan en bättre variant som sjuk än som ”frisk” i förhållande till sitt barn.

Leonora vet tidigt att hon ska skriva om sin mor. Det går ett år och inget skrivs. Hon diskuterar med sin partner, den kloka och med sin förläggare. Är det rätt? Och blir det rätt eftersom man aldrig får med ”allt”? Sen skriver hon och går genom sitt liv från de tidigaste åren och fram till moderns död och en tid efteråt i nuet när boken getts ut. I slutet kastas ytterligare en cliffhanger ut: hon skriver ett brev till en kvinna som gått med modern på husmoderskola år 1970. Hon vill veta vem hennes mor var som ung – innan hon isolerades i äktenskap. Det blir metafiktion som förebådar fortsättning: som läsare får vi följa processen om den bok som vi läser. Och lite till.

Leonora försöker lägga pusslet varför föräldrarna var som de var. Bara detta att hon redan som ett litet barn under skolåldern får sig berättat hur hon, den onda, skadat modern genom att låta sig födas till världen: hur modern sprack och klippts. Den lilla flickan tänker på kalkonen på julbordet som klippts och sytts. Fadern har en kollega vars dotter är “knarkhora” och kollegan kämpar för, räddar dottern i Köpenhamn, berättar fadern förvånat – något sådant ska då verkligen inte hon räkna med. Tidigt ska hon höra om världens ondska och allt hon själv kan råka ut för. Hur misslyckad, ful hon är och hur hon gör sina föräldrar illa, framför allt modern. Därför gråter modern och fadern slår.

Samtidigt tar fadern dottern tidigt till småstadens bibliotek. Hon börjar tidigt skriva berättelser. Hennes betyg är höga och föräldrarna uppmuntrar, förhör, följer med. Modern försvarar sin flicka med kraft inför en lärare som gjort sig lustig över hennes namn. I tonåren klär hon sig i moderns kläder från 1960- och 1970-talen och även om hon enligt fadern aldrig blir så vacker och välväxt som modern (“Fru Skov”) så är det något lustfyllt och kreativt över skapandet av en alldeles egen personlig klädstil. De tre reser till turistorter med kappsäckarna fyllda av konserver – även här vidgas flickans liv. På något vis. Här finns också många referenser till låtar, band, böcker och populärkultur – Leonora lever ett intensivt inre liv och även utåt med kamrater trots att hemmet är ett fängelse.

De som Leonora däremot har en kärleksfylld relation till är moderns föräldrar. Morfar leker och tar henne in i fantasivärldar. Mormor, den trygga religiösa, lever till hög ålder och är den som Leonora håller kontakt med genom alla år. Mormor stärker självkänslan, hon formbarligen älskar sitt första barnbarn: säger att hon är både begåvad och vacker. Hon spår henne ett lyckligt liv.

Sina föräldrar till trots utvecklas Christina (senare Leonora) till en energisk ung kvinna fylld av humor och kraft. De första åren i Köpenhamn är svåra – mager som en skrika sliter hon med sina första böcker samtidigt som hon studerar. Men hon skapar sig det liv hon vill leva med skrivande, läsande och kärlek, fast föräldrarna – särskilt modern – förblir en gåta som hon inte förstår. Så småningom återfår hon någon sorts relation till föräldrarna. Leonora försöker verkligen. Hon vill att modern ska lära känna sitt enda barn.

Den, der lever stille blev Danmarks mest lästa bok år 2018, den har fått mängder av priser och många jämför Leonora Christina Skov med Karl Ove Knausgård. Kan så vara, men jag upplever att Min kamp-böckerna fokuserar på författaren själv – i Den som lever stilla ligger fokus mera på författarens mor. Diskussionen om autofiktion – vad som är fiktion och vad som är sanning – är för undertecknad irrelevant: vad är sanning? Och ur vems perspektiv? Varje berättelse är ett val.

Jag tycker mycket om denna bok. Den är djupt tragisk men också rolig och klok.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2019-10-03 00:00 / Uppdaterad: 2019-10-02 21:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7867

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?