Recension

: Meningarna
Meningarna Johanna Ekström
2020
Albert Bonniers förlag
8/10

Mammamammamammamammamammamamma

Utgiven 2020
ISBN 9789100181611
Sidor 191

Om författaren

Johanna Ekström, född 1970, har givit ut ett tiotal böcker sedan debuten Skiffer 1993. Hon är även verksam som bildkonstnär.

Sök efter boken

Det gör ont att läsa Johanna Ekströms Meningarna. Så mycket sorg som finns där både på och mellan raderna. Så mycket rädsla och oro och skuld och skam. Så mycket som var fel redan från början, där Johanna föddes som en hemlighet, med en far som fortfarande var gift med en annan kvinna än hennes mor och som sedan lämnade modern för ytterligare en kvinna.

Två framgångsrika författare, hon med ett tjugotal utgivna böcker, han med tre gånger fler och en stol i Svenska Akademien. Här är det modern som står i fokus, modern och Johannas relation till henne, även om den naturligtvis formas av det som skett i relationen mellan föräldrarna. Modern och dottern lever i en märklig och inte helt sund symbios och frigörelsen är långsam och plågsam – och avbryts när modern förlorar sina ord: i en stroke när Johanna är 25 år gammal.

För där rasar allt samman. Deras var en relation av ord, de var en familj av ord, med ord som kärlekshandlingar och som vapen och plötsligt står en av dem utan. När dottern äntligen skulle slå sig fri blir hon tillsammans med sin bror moderns vårdare och livet fastnar, sätts på paus, på vänt. Ett steg framåt och två tillbaka. Att lära sig att leva utan ord. Att lära sig att leva med någon annans bristande ord.

Jag har läst Johanna Ekströms tidigare självbiografiska bok Om man håller sig i solen men här tycker jag att det blir mer avskalat och direkt. Märkligt kanske, med tanke på hur ofta hon citerar moderns texter, men det är som om de talar med varandra på det sättet, kanske för att det inte går att föra den sortens samtal längre.

Det är ord, ord, ord, så väldigt många gånger nämns just ordet ”ord” – egna ord och moderns ord och ord om deras ord. Det finns en upprepning men också en riktning i det, för nog är de skickliga författare båda två. De kan formulera sig på så många olika sätt med såväl slagfärdighet som stor empati och här finns bådadera. Men allra bäst blir det nog i den vilsna ömheten och hur det finns en skönhet i det vardagliga, samtidigt som det under allt ligger ett skrik, ett vrål ur djupet. Men tyst.

Hon vrider och vänder på det som varit och det som är – för här är orden hennes, liksom känslorna. Det är hennes ilska, hennes dåliga samvete, hennes skam och hennes rädsla. Den stora rädslan för att inte orka det hon borde orka, måste orka. Men också hennes triumf i vissa situationer.

Att vårda sin mor, att själv vara mor, att skriva sin mor, att vårda sig själv.

Saga Nordwall

Publicerad: 2021-01-19 00:00 / Uppdaterad: 2021-01-18 20:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8348

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?