Recension

: Fågeln
Fågeln: Enigma del 1 Isabelle Törnqvist
2019
Hoi
4/10

Vilse i världsbygget

Utgiven 2019
ISBN 9789176970980
Sidor 438

Om författaren

Isabelle Törnqvist föddes 1994 i Göteborg där hon bor än idag. Hon har en utbildning inom Software Engineering och Management och vill gärna jobba inom mjukvaruutveckling. Isabelle har skrivit berättelser så länge hon kan minnas och använder sina karaktärer som kärl för att utforska olika teman som ondska och moral. Fågeln är hennes debut.

Sök efter boken

I landet där tolvåriga Svala lever finns inget finare än att som soldat ge sitt liv på frontlinjen. De flesta barn är därför föräldralösa, men stolta sådana. Istället är det skamligt att ha sina föräldrar i livet, som Svalas klasskompis Ahren – kallad för det något otympliga skällsordet föräldrabarn. Men det är bara i skolan Svala mobbar honom, på fritiden besöker de tillsammans en glänta för att bli upplärda i den mystiska kraften Enigma av den ännu mer mystiska varelsen Ho-o, en jättelik och hemlighetsfull fågel. Ett tvivel väcks i Svala, hon kanske inte alls vill föda barn för att sedan dö ifrån dem. När turbulens uppstår i kungahuset blir Svala inblandad och ser en möjlighet att få slut på det tusenåriga kriget på ett annat sätt, men det kräver att hon litar på rätt personer.

Som ganska många första delar i en fantasyserie lider Fågeln av att storyn får stå tillbaka till förmån för världsbygget. Det framgår att berättelsen utspelas i en avlägset framtida version av vår egen värld, men det är inkonsekvent och långsökt genomfört. Svala jämför sin magisters tandrad med fronten på ett gammaldags godståg – en förvisso rolig liknelse men likväl en som knappt ens dagens barn skulle göra. I nästa stund tycker Svala det är befängt att människor någonsin skulle åkt till månen.

Romanen är omfångsrik och har problem med tempot. Vissa skeenden är mycket långsamma, i nästa stund blir en kung avsatt på två sidor. En person kan ha en replik i ena stycket och vara död i nästa. Många karaktärer har märkligt stort förtroende för att en tolvåring kan ta kloka beslut, i synnerhet med tanke på att skolan inte fostrar dem till att bli fria individer, men så framstår också Svala som betydligt äldre. Hennes kompetens och tuffhet gör henne till en beundransvärd men inte särskilt trovärdig huvudperson. Romanen glimrar dock till i beskrivningar av kollektivets kraft, där landets offer-ideal blir begripligt.

Händerna bildar stenhårda nävar. De längtar efter att få agera. Istället höjer hon dem mot himlen för att spara dem till när det är hennes tur att slåss. Hon ser människor i publiken på andra sidan göra samma sak. De hamrar sina nävar mot tom luft, i takt med pulsen i kroppen de tillsammans bildar. Sången har övergått till separata röster som yttrar sina egna budskap. Det ena högre än det andra och de smälter samman i ett crescendo. Ett obegripligt rytande, men ett rytande ändå. Svala ryser på insidan, hennes lungor vibrerar och de vill inte dra djupa andetag. Hon ler så stort att ögonen tåras. Vad är det hon känner? Hon vet inte. Men för en sekund känner hon sig villig att dö för det.

En annan vanlig brist inom fantasyfiktionen är att de världar som beskrivs kan innehålla allsköns magi och otroliga varelser, men fortfarande är patriarkat där kvinnor våldtas. Den typen av tråkiga och onödiga klichéer har Törnqvist lyckats undvika, men däremot slinker det in lite malplacerad homofobi.

I sin ambition att skapa något originellt har författaren slagit knut på sig själv för att bryta mot fantasynormer vilket ger läsaren för få referensramar. Det är svårt att få grepp om ett land där prinsen heter CC, hans högra hand Lully-Raa, och medborgarna allt från Adalheid, Myrtass och Ghoul till Zoe, Felicia och Joar.

För övrigt nämns minsta bikaraktär vid namn, och det förekommer också rikligt med namn på platser och högtider, vilket inte underlättar i ett redan rörigt världsbygge. Att författaren själv har alla detaljer klara för sig är tydligt, men hon har inte lyckats dra gränsen för hur många som bör förmedlas till läsaren. Istället är det större frågor som saknar svar. Landet Shabala antyds ligga någonstans i nuvarande Asien, men flera invånare är blonda och modern teknik lyser med sin frånvaro. Har det skett en enorm folkvandring? Hur blev den världsdel som idag ligger i framkant teknikmässigt en plats där viktiga meddelandet överlämnas med ryttare? Kanske får den som läser de uppföljande delarna av Enigma svar, men jag förblir nog hellre ovetande.

Mimmi Söderlund

Publicerad: 2021-01-20 00:00 / Uppdaterad: 2021-01-19 20:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8354

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?