En dramatikers dagbok har vuxit till ett omfattande nutidsdokument. Det är ett projekt som spänner över två decennier. Fyra tjocka volymer trängs nu i hyllan.
Den första dagboken tar sin början i augusti år 2000 då dramatikern hade hunnit bli 56 år. Vid den tiden hade ännu inte uppståndelsen lagt sig kring fängelseuppsättningen av dramat 7:3 där interner som var nazister fick hålla monologer. Lars Norén var fortfarande uppvaktad av journalister om detta, något han skriver om.
Sedan dess har åtskilligt hänt. Dramatikern är allt jämt hårt arbetande men joggingrundorna i Humlegården är utbytta mot skonsammare pass på motionscykel. De intima relationerna med kvinnor tycks ha upphört. Han har sin dotter i grundskoleåldern deltidsboende hos sig. Hon betyder mycket för honom.
Vad är syftet med en dagbok? Vanligast är nog bearbetandet av tiden gång och försöken att minnas bättre. Det är mindre vanligt med dagböcker skrivna i akt och mening att publiceras som denna…
Vardagligheter och rent privata ting varvas med dramatikerns erfarenheter från teatern och kultursektorn i vidare bemärkelse. Detta blandas i sin tur med iakttagelser från nyhetsflödet som vi alla delar. Invävt finns även djupare filosofiska funderingar, ofta läsefrukter.
Människor passerar revy. En lång rad triviala händelser och sinnesstämningar radas upp, massor av vardag i stil med ”trött” eller ”steg upp vid sju” eller ”åt lasagne som jag hade köpt med mig”. Det får man ta, det är en dagbok.
Men här finns även allvarsam reflektion. Länge nu har Döden gått vid dramatikerns sida.
Listan på människor från min generation som dör går knappt att överblicka. Vi dör i massor, var och en ensam med sin lilla död. Vi lämnar dem ensamma med sin död och väntar med inåtvänt tålamod på den död som återstår för oss själva.
Frågan är om dramatikern inte blir mer och mer elak med åren. Jag tror det. Han hör ett radioinslag med kulturjournalisten Gunnar Bohlin och ”det är som att lyssna på en gammal soffa som har stått i ett kontor på Sveriges radio några decennier”. Jag som högaktar Gunnar Bohlin!
Om SVTs Kulturnyheterna skriver han i augusti 2015:
Mitt i alltsammans satt Aase Berg och kedjerökte på sin självrättfärdighet, sin anpassning till den grova marknaden som enfant terrible, som väl förr eller senare kommer leda till en bok om henne själv som ett smutsigt helgon. Det är hon inte. Hon är ett dåligt skämt på sin egen bekostnad. Må de finnas och ta plats, må de brinna av sin samtid. De är så uppfyllda och upptagna med att slita åt sig en plats av antagonism i samtiden att de inte märker att de är dess slavar.
Damn! Det är brutalt och jag undrar om man verkligen behöver vara så här drakonisk mot enskilda för att göra sin poäng. Men karln har ett skarpt öga för det han uppfattar som problemen i sin samtid. Och – han kan skriva.
Att dramatikern är skoningslös i bedömningen av världens mäktigaste man finner jag dock invändningsfritt:
Han är USAs nya självförnedring. Efter en liten stund upplever man honom som dement när han pratar, upprepar samma meningar, griper efter utnötta formuleringar från amerikanska filmer och schabloner. Han kan starta ett krig istället för att spola efter sig på toaletten.
Ja, det rör sig förstås om Donald Trump. Dagboksanteckningen är från januari 2017, några dagar efter det att presidenten svurits in, med handen på Bibeln.
Under många, många år var Lars Norén en utblottad poet. Jag har sett hans första diktsamlingar på antikvariaten, värdefulla och samlade nu, enkla stenciler i små utgåvor då. Lars Norén höll fast vid skrivandet, sitt skrivande – utan sneglingar åt sidorna. Det inger respekt.
Han har en egen röst och tänker med stor integritet. Det är imponerande hur en så här pass stor textmassa författad under 20 års tid kan hålla en så konsistent ton och så hög läsvärdhet, det övergår mitt förstånd.
Jag kommer på mig själv med att älska rytmen. Dagboken. Varje datum en ny början. Måtte det komma ännu en volym, och ännu en…
Publicerad: 2021-01-18 00:00 / Uppdaterad: 2021-01-17 07:39
Inga kommentarer ännu
Kommentera