Lars Noréns senaste bok, Ingen, får mig att tänka på strängteorin. Inte för att jag kan kan förklara eller ens förstå den, utan för att den får mig så totalt ur balans. (Strängteorin är en modell inom fysiken som ämnar beskriva materiens allra minsta byggstenar.)

I Ingen vänds och vrids det på självaste livets väg mot död. Orden ställs mot varandra, liksom för att prövas. Ingenting är säkert, det är ett som är säkert. Paradoxernas motbok, tänker jag när jag läser.

Läsaren kastas in i cirkeln utan pardon: ”Det är snart inte mer, redan inte mer, sedan länge inte mer, skulle man kunna säga, det har inte varit mer ett bra tag nu, snarare mindre mer, antagligen [...].” Orden bildar ett slags gyttjebad som glimrar. Norén böljar och hackar kring människan som lever under en Gud som ”slickar sina testiklar”. Likt en fet cheshirekatt eller bara blasé, undrar jag, förtjust över bilden. En kvinna bär sin nakne son på ryggen, han är en vuxen och samtidigt ett barn. En man bär en död, stinkande hund, hunden har drunknat hos honom och de två blir oskiljaktiga. Här faller jag handlöst, ja, jag blir förstummad över scenen. För är det inte just så, att livet ytterst handlar om att bära sin egen död? Och att lidande är förutsättning för liv?

Här jagar svansen katten. Jaget är världen som är jaget som är inget och alltet. Kanske boken Ingen refererar till resan Livet? Odysseus kallar sig  Utis, (ingen), när han träffar på cyklopen Polyfemos. Kanske inte så långsökt då Atropos och Herculaneum sänker sig in bland förskjutningar, en känsla av glidning och påtaglig vertigo. Eller är det bara jag som letar ledtrådar uppslukad av jakten på svar. Jag vet verkligen inte, det ställs ingen fråga så jag släpper taget och låter mig dras in i författarens mörka skog där underlaget hela tiden prövas.

En son kör sin far och fästmö, hon våldtas av båda och lämnas på vägen. En hund blir sparkad i huvudet. Hemlösa, tiggare, asylsökande. En mor som snart ska dö tvättar sitt barn som också snart ska dö. En son ”går genom boken med långsamma steg”. Det är mörkt och det blir också mörkare. Eller så är det precis tvärtom.

Det jag är finns inte, har funnits, kommer förmodligen att finnas igen, i samma form, exakt likadan under helt andra omständigheter, fridfullt att iaktta fåglarnas skuggor mot muren, de små fåglarnas skuggor, man hör dem vissa dagar, inget här är mitt, vem som helst skulle anse att det är ett hemskt ställe att vara på.

Lars Norén blir ibland (ofta?) anklagad för sin allvarlighet, för att vara pretentiös, som om det vore något fult. Ja, detta allvar, vad ska vi göra med det, hur ska vi kunna hantera ett konstnärskap som inte väjer, utan snarare tvingar oss att gå med in i  hus utan vare sig väggar eller tak? Helt renons på ironins sköna flykt. Jag ser det som en enorm tillgång och är enormt tacksam över, att det i  Sverige finns en sådan författare som ”tack vare sin pessimism, alltså har lite hopp kvar”.