Recension

: Jesus barndom
Jesus barndom J.M. Coetzee
2013
Brombergs
6/10

Integration, inkarnation och tröttsamt Hora/Madonna-komplex

Utgiven 2013
ISBN 9789173375269
Sidor 332
Orginaltitel The Childhood of Jesus
Översättare Ulla Danielsson
Först utgiven 2013

Om författaren

John Maxwell Coetzee som hans fulla namn lyder, föddes 1940 i Kapstaden, Sydafrika. Han har varit yrkesverksam både i hemlandet och i England, men bor sedan 2002 i Australien. Han är också professor vid University of Chicago. Han debuterade 1974, fick genombrott 1980 med I väntan på barbarerna. Två gånger har han vunnit Bookerpriset, 1983 för Historien om Michael K och 1999 för Onåd. 2003 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

Nobelpriset 2003 – Prisets sida om författaren.

Sök efter boken

Oktober 2013. En båt fattar eld och sjunker. Människor drunknar i havet utanför den italienska ön Lampedusa. Alla var de på flykt. Alla försökte de ta sig över Medelhavet, från Afrika till Europa. Minnen av nyhetsbilderna flimrar förbi när jag läser J.M. Coetzees senaste roman. Huvudpersonerna, den medelålders mannen och pojken, färdas också över ett hav. De klarar resan och kommer till det fiktiva landet Novilla, där språket är spanska. Här tilldelas de nya namn, Simón och David, och får sin ungefärliga ålder beräknad. Nu har de ”tvättats rena”. Livet ska startas upp igen.

David har någonstans under resan skilts från sina föräldrar, minns ingenting om dem och har förlorat de papper som berättar vem han är. Simón tar sig an pojken och ser det som sin uppgift att hitta hans mamma. En dag går de förbi ett slags skyddat lyxboende, La Recidencia, där de ser en kvinna spela tennis. Simón blir tvärsäker på att kvinnan, Inés, är Davids mamma. Han känner det instinktivt. Efter en hel del övertygelse får Simón henne att lämna sin trygga tillvaro, flytta in i hans lilla lägenhet och adoptera David. Inés växer snart in i föräldrarollen. Hon blir till slut alltmer beskyddande och vill inte att någon annan har kontakt med pojken, skyddar honom med alla medel. Hon är mamman som får ett barn utan att ha burit det i sin kropp, som en skänk från ovan. Minst sagt en obefläckad avlelse. Hon är Madonnan. David är… Jesus inkarnerad?

Att Coetzee gett sin roman titeln Jesus barndom ger känslan av att det finns något större under ytan. Historien är full av referenser och kristen symbolik. Kanske skulle jag ha snappat upp ännu fler om jag varit mer inläst på Nya Testamentet men de finns där; uppmaningen att vända andra kinden till, härbärgen, en antydan om att återuppstå efter tre dagar. Ibland önskar jag nästan att Coetzee dragit på ännu mer, gjort ännu tydligare kopplingar. Under läsningen satt jag bara och väntade på att någon skulle komma tillbaka från de döda!

Är David Messias som kommit över havet för att frälsa den nya världen? Pojken är definitivt mystisk, verkar ha en gåva att se och veta saker andra inte ser. Han kan hålla långa filosofiska diskussioner och tillgodo se sina egna behov. Han hittar på ett eget språk, är analfabet fram till den dagen då han plötsligt obehindrat läser ur Don Quixote på felfri spanska. Och framförallt, människor sluter upp runtomkring honom, skyddar honom och tror på honom.

Romanen står ändå inte och faller med Jesus. Berättelsen om David är helt klart intressant och stark i sig själv, även utan alla referenser. För mig handlar den lika mycket om integrations- och flyktingpolitik. Det finns en känsla av att alla är vänliga och hjälpsamma, men till en viss gräns. De två hålls alltid utanför, släpps aldrig in helt. Som i romanens inledning, där en kvinna på centret dit Simón och David går för att anmäla sig erbjuder dem en plats att sova på. Snart visar det sig att sovplatsen finns ute på gården till hennes hus. Det är kallt och de får kissa i ett hörn, men kvinnan lovar att hon ska ”släppa ut” dem. Beroende av andras varierande välvilja och därför även fångar i den. Och där knyter berättelsen ändå an till Bibeln. Josef och Maria lämnade sitt hem och var beroende av främlingars välvilja den natt Jesus föddes.

Något som stör mig under läsningen och drar ner betyget är hur de kvinnliga karaktärerna porträtteras. Alla bedöms på något sätt utifrån sin kropp. Simón funderar alltid på om han kan tänka sig att ha sex med dem. Som när Simón blir utskriven efter en sjukhusvistelse och tackar sköterskan Clara för hur väl hon tagit hand om honom.

”Jag vill gärna tro att det ligger mer än bara välvilja bakom.”                                 Clara svarar inte, men av den blick hon ger honom förstår han att han har rätt.

Clara figurerar bara i en ytterst kort passage av romanen men används ändå som en bekräftelse på Simóns sexuella och maskulina dragningskraft. I ett annat kapitel besöker Simón en klinik och genomgår där intervjuer om vad han intresserar sig för och vilken typ av umgänge han söker. Det beskrivs som en slags terapi och avslappning för män men det är tydligt att det hela rör sig om en avancerad eskortservice. Prostitution som ska leda till att ensamma män mår bättre. Visst hade det kunnat vara ett intressant ämne, Simóns ensamhet och tvivel på sin möjlighet att attrahera kvinnor. Men det hela är outvecklat och leder aldrig någonstans, känns mest bara gubbsjukt, tröttsamt och förlegat. Kvinnorna blir sexualiserade, prostitutionen glorifieras och avdramatiseras. Jesus barndom är helt klart en bra och mångbottnad historia, väl värd att läsas och analyseras. Synd bara att kvinnor fortfarande porträtteras som antingen Madonna eller hora.

Daniel Mårs

Publicerad: 2014-03-10 00:00 / Uppdaterad: 2014-03-09 12:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5596

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?