När jag slår mig ner för att skriva min gästrecension på dagensbok.com är det den trettonde december, det är ramsvart ute trots att klockan är kvart i fyra på eftermiddagen och jag är helvetiskt förkyld. Det folk pratar om på jobbet är Dagens Nyheters artikelserie om landstingens sammanbrott. I lördags var det fyra timmar Tema Lars Norén på TV2. Det där lilla gråa som ligger och kippar efter andan på botten av själen är förmodligen livslusten.

Vilken bok tipsar man om en sådan dag? Jag beslutar mig för att hoppa över Den Viktiga Debattboken och Den Ångestfyllda Kriminalromanen. En dag som denna vill man inte medmänniskorna samhällsdebatt och barnamord. En dag som denna vill man berätta om familjen Larkin.

H E Bates serie om familjen Larkin är må bra-böcker, varken mer eller mindre. De gör inget för att bättra på ditt eventuella rykte som intellektuell om du läser dem på bussen – å andra sidan har jag för min del läst dem vid pass tio gånger vardera vilket jag inte kan påstå att jag har gjort med Camus Myten om Sisyfos. Larkinserien är engelskt femtiotal, landsbygd, solsken, gullvivor, fyrverkerier, livsglädje, fruktansvärt starka drinkar, jordgubbsplockning, rostbiff, sex, familjeband, självironi och respektlöshet mot allt som är fisförnämt eller överdrivet allvarligt.

I Majs ljuva knoppar (The Darling Buds of May) träffar man för första gången den sorglöse levnadskonstnären Farsan Larkin, den enorma och enormt varmhjärtade Morsan och alla barnen, döpta antingen efter sommarblommor (fyra av dem) eller historiska personer (de resterande två). Efter fyrtio sidor vet man om man gillar Larkins eller om ens själ kräver allvarsammare undertoner i en litterär bekantskap. Om det förstnämnda är fallet kan man gotta sig åt att det finns ytterligare fyra böcker i serien – dock får man söka dem på bibliotek, antikvariat eller på engelska på nätet, för på svenska är de sedan länge utgångna från trycket.

Farsan Larkin är skrothandlare-snedstreck-mångsysslare med sund skepsis inför ”skatteskojeriet”. När den redbare taxeringsintendenten Cedric Charlton skickas till Larkins för att reda ut vilka blanketter Farsan skulle ha skickat in för länge sedan vet han inte vad som kommer att drabba honom. Han sugs in i familjen Larkins värld nästan utan att han själv märker det, och när han, utan att taxeringsblanketterna på något sätt är ifyllda, vaknar på biljardbordet med svår baksmälla iförd den äldsta Larkinsdottern Mariettes pyjamas är det på flera sätt första dagen av resten av hans liv. Mr Charlton är snart mer eller mindre mot sin vilja omdöpt till Charley tillika sjukskriven för tre veckors rekreation på landet, trots att det är Farsan som påstår att Charley har ont i ryggen. Ett helt nytt livsbejakande och lätt vansinnigt universum öppnar sig för mr Charlton, och själv får man en ytterst behaglig glimt av vad tillvaron skulle kunna vara: man skulle kunna ta dagen som den kommer och ta vara på de glädjeämnen som finns.

Jodå, det var säkerligen lättare i en annan tid på en annan plats, men det finns ingen naturlag som säger att det är omöjligt i dag heller. Möjligen kan man invända att Farsan Larkins sorglösa livssyn inte säger hela sanningen om tillvaron – men när man sitter och snörvlar i polarnatten med livslusten nedtryckt i skoskaften är det trösterikt att komma ihåg att det gör inte Lars Noréns heller.