Gästrecension

: Majs ljuva knoppar
Majs ljuva knoppar Herbert Ernest Bates
1959
A&O böcker
10/10

En serie må bra-böcker

Utgiven 1959
Sidor 179
Orginaltitel The Darling Buds of May
Översättare Birgitta Hammar
Först utgiven 1958

Om författaren

Herbert Ernest Bates (1905–1974) var journalist och författare, bl.a. med det intressanta uppdraget att skriva noveller för engelska flygvapnet under andra världskriget. Förutom Larkinböckerna är han antagligen mest känd för ”Fair Stood the Wind for France” och ”My Uncle Silas”. Larkinböckerna blev tv-serie på 90-talet och rollen som Mariette Larkin var Catherine Zeta Jones genombrott.

Gästinformation

Marie Carlsson är född 1970 och lever enligt egen utsago ett dubbelliv med papper och ord upp över örona: på dagarna förläggare och produktutvecklingschef på läromedelsförlaget Liber, på kvällarna frilansskribent av framförallt krönikor, kåserier och recensioner för ett antal tidningar, samt driver det skönlitterära Hilaris Förlag. Av hennes krönikor har blivit tre samlingsvolymer: "Den förvånade purjolöken" (2001), "Med ett utseende som retar sjöfågel" (2002) och "Vad skulle man vara rädd för om man inte läste kvällstidningen?" (2003).

Sök efter boken

När jag slår mig ner för att skriva min gästrecension på dagensbok.com är det den trettonde december, det är ramsvart ute trots att klockan är kvart i fyra på eftermiddagen och jag är helvetiskt förkyld. Det folk pratar om på jobbet är Dagens Nyheters artikelserie om landstingens sammanbrott. I lördags var det fyra timmar Tema Lars Norén på TV2. Det där lilla gråa som ligger och kippar efter andan på botten av själen är förmodligen livslusten.

Vilken bok tipsar man om en sådan dag? Jag beslutar mig för att hoppa över Den Viktiga Debattboken och Den Ångestfyllda Kriminalromanen. En dag som denna vill man inte medmänniskorna samhällsdebatt och barnamord. En dag som denna vill man berätta om familjen Larkin.

H E Bates serie om familjen Larkin är må bra-böcker, varken mer eller mindre. De gör inget för att bättra på ditt eventuella rykte som intellektuell om du läser dem på bussen – å andra sidan har jag för min del läst dem vid pass tio gånger vardera vilket jag inte kan påstå att jag har gjort med Camus Myten om Sisyfos. Larkinserien är engelskt femtiotal, landsbygd, solsken, gullvivor, fyrverkerier, livsglädje, fruktansvärt starka drinkar, jordgubbsplockning, rostbiff, sex, familjeband, självironi och respektlöshet mot allt som är fisförnämt eller överdrivet allvarligt.

I Majs ljuva knoppar (The Darling Buds of May) träffar man för första gången den sorglöse levnadskonstnären Farsan Larkin, den enorma och enormt varmhjärtade Morsan och alla barnen, döpta antingen efter sommarblommor (fyra av dem) eller historiska personer (de resterande två). Efter fyrtio sidor vet man om man gillar Larkins eller om ens själ kräver allvarsammare undertoner i en litterär bekantskap. Om det förstnämnda är fallet kan man gotta sig åt att det finns ytterligare fyra böcker i serien – dock får man söka dem på bibliotek, antikvariat eller på engelska på nätet, för på svenska är de sedan länge utgångna från trycket.

Farsan Larkin är skrothandlare-snedstreck-mångsysslare med sund skepsis inför ”skatteskojeriet”. När den redbare taxeringsintendenten Cedric Charlton skickas till Larkins för att reda ut vilka blanketter Farsan skulle ha skickat in för länge sedan vet han inte vad som kommer att drabba honom. Han sugs in i familjen Larkins värld nästan utan att han själv märker det, och när han, utan att taxeringsblanketterna på något sätt är ifyllda, vaknar på biljardbordet med svår baksmälla iförd den äldsta Larkinsdottern Mariettes pyjamas är det på flera sätt första dagen av resten av hans liv. Mr Charlton är snart mer eller mindre mot sin vilja omdöpt till Charley tillika sjukskriven för tre veckors rekreation på landet, trots att det är Farsan som påstår att Charley har ont i ryggen. Ett helt nytt livsbejakande och lätt vansinnigt universum öppnar sig för mr Charlton, och själv får man en ytterst behaglig glimt av vad tillvaron skulle kunna vara: man skulle kunna ta dagen som den kommer och ta vara på de glädjeämnen som finns.

Jodå, det var säkerligen lättare i en annan tid på en annan plats, men det finns ingen naturlag som säger att det är omöjligt i dag heller. Möjligen kan man invända att Farsan Larkins sorglösa livssyn inte säger hela sanningen om tillvaron – men när man sitter och snörvlar i polarnatten med livslusten nedtryckt i skoskaften är det trösterikt att komma ihåg att det gör inte Lars Noréns heller.

Marie Carlsson

Publicerad: 2004-12-25 00:00 / Uppdaterad: 2010-01-03 22:08

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #1478

2 kommentarer

Att skriva så att folk blir glada är en konst, men roliga böcker liksom roliga filmer har alltid nedvärderats. Men bra komik är viktigare än Norén.

P Oregistrerad 2004-12-25 10:56
 

Jag har många gånger under årens lopp återvänt till Farsan och Morsan Larkin, Charley, Mariette och den gula blanketten – när jag har behövt muntra upp mig! Och det fungerar alltid! Nobelt, som Farsan brukar säga!

Agneta Hultin Oregistrerad 2015-09-13 19:26
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?