Recension

: Du är den ende mitt hjärta har velat
Du är den ende mitt hjärta har velat Eva Ribich
2000
Albert Bonniers förlag
8/10

Joakim Hellström och Lars Norén

Utgiven 2000
ISBN 9100573132
Sidor 63

Om författaren

evaribich
Foto: Caroline Andersson

Eva Ribich föddes 1970 och bor i Stockholm. Hon debuterade 1997 med diktsamlingen ”Med kinden mot det gula”. Ribich har tilldelats den japanska staden Nakanidas pris för unga lovande svenska poeter och mottog 1998 Stig Carlsson-priset. För diktsamlingen ”Ljuset kommer in underifrån” (2007) belönades hon med Gerard Bonniers lyrikpris.

Sök efter boken

Eva Ribich andra diktsamling Du är den ende mitt hjärta har velat utkom för drygt ett år sedan, så det kan verka omotiverat att recensera den först nu. Men eftersom Ribich och hennes diktsamling förtjänar mer uppmärksamhet än de hittills har fått så är det bättre att recensera sent än aldrig.

Första gången jag kom över samlingen, i samband med utgivningen, slog jag upp en sida på måfå:

Sov nu pappa ångern stillad
Allt är sonat vyssjan sov nu
Att du inte plågas mer

Denna lilla dikt på tre rader överraskade mig, både emotionellt och intellektuellt. Detta är, tänkte jag, litterär kvalitet: Precis rätt ord, valda för att säga någonting så exakt som möjligt, på ett självklart, men nytt, sätt. När jag sedan fortsatte läsa bekräftades det första intrycket, gång på gång. Sedan ett år är detta den bok jag återkommit till flest gånger och varje läsning har varit givande.

Du är den ende mitt hjärta har velat är, för att vara skriven av en ung, samtida poet, en förvånansvärt konsekvent diktsamling. Dikterna är alla mycket korta, aldrig längre än sex rader, de handlar alla om diktjagets saknad av en död fader. Den spänning som uppstår i och med att diktjaget och den tilltalade är förevigt åtskilda Diktjaget pendlar i sin saknad mellan sorg, ilska och uppgivenhet. Jag har svårt att tänka mig att någon som upplevt sorgen efter en närstående inte känner igen sig i dikterna:

Jag har vridit mig sönder och samman
Av saknad och väntan på dig. Jag ska
aldrig mer sakna aldrig mer kränga
jag ska aldrig mer sönder och samman

Stilen är lätt naivistisk, med en aningen sönderbruten meningsbyggnad som skapar ”luckor” i texten som läsaren själv får fylla i, med hjälp av diktjagets antydningar. Många av dikterna gränsar till det patetiska utan att, mer än vid några få tillfällen, falla över på fel sida. Detta är en balansgång som Ribich behärskar imponerande skickligt.

Som all bra dikt är Du är den ende mitt hjärta har velat inte det minsta svårbegriplig. Bättre än de flesta lyckas Ribich uppnå Nils Ferlins ideal som, med ett aktuellt ordval, var att blanda direktheten i en låt av Joakim Hellström med djupet i en pjäs av Lars Norén.

Mattias Nyberg

Publicerad: 2001-12-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-26 11:46

Kategori: Recension | Recension: #400

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?