Jag får spatt av den här boken, blir liksom nervös och stressad. Arg och upprörd.

Men det var ju inte så du ville att det skulle bli, Lena Katarina. Du ville ju så väl.

Stå framför spegeln.

Begrunda människan som är du. Lite trött kanske? Åt vilket håll pekar mungiporna? Lyft dem. Lite till. Tänj dem mer utåt-uppåt. Ser det trevligt ut? Lyft dem lite högre då. Ännu bättre? Nu ögonen. Ser de glada ut? Inte? Kisa lite med dem, riktigt glada ögon har en tendens att bli som springor. Lyft nu mungiporna så högt det bara går, öppna munnen när du inte kommer högre och se plötsligt ögonen försvinna in i ett virrvarr av rynkor och veck.

Det ser rätt kul ut, va? Värt att skratta åt? Skratta då!

Och ändå så blir jag bara sur.

Nu. Bussen stannar. Fötterna vill gå, förnuftet skriker förfärat, det drar i hela kroppen, du känner ett stråk av vanvett genom magen, dörren öppnas och stängs. Blickarna ner mot dig. Trötta. Likgiltiga. Undrande.

Bussen far iväg.

Det kommer snart en till. Ingenting har hänt utom att du har brutit ditt eget mönster. Du kan plötsligt tänka dig att avstå från nästa buss också. Om du vill.

Kära Lena Katarina, om jag till exempel skall åka från Karesuando till Kiruna så får jag banne mig kliva på vid 7.30 tiden. Annars kan jag stå där och glo efter nästa buss som kommer först nästa morgon. Och hur kul är det, på en skala.

Och vad säger chefen eller arbetskompisarna som är beroende av mig, om jag står och roar mig med att bryta mitt mönster. Kan man skriva det i kolumnen ”sjukdomsorsak”?

Ja, jag vet att det jag skriver låter som gubbkverulans i ett ring-och-tyck-program i riksradions P1.

Och ändå så vill jag ju verkligen tycka om denna bok. Den handlar ju om att man skall stanna upp i tillvaron, besinna sig, se det enkla och vackra i vardagen. Kapitel med titlar som ”Konsten att ha tråkigt”, ”Konsten att andas” eller ”Konsten att leva långsamt” lockar åtminstone mig till att läsa.

Och ändå så blir jag bara sur.

Och nu kommer jag plötsligt på varför. Det är snusförnuftigt! Vi som läsare behandlas som om vi var lite dumma i huvudet.

Ett citat till: ”Människor levde betydligt kortare liv förr. De hade likafullt betydligt mer tid. En rofylld tanke, inte sant?”

Nej, bums iväg till antikvariatet och leta upp Lin Yutangs klassiker Konsten att njuta av livet i stället.