”Det är svårt att veta var man ska börja när man ska skriva om Ola Julén.” Så inleder Martin Glaz Serup förordet till diktsamlingen Afrikas verkliga historia och precis så känner jag inför att skriva den här recensionen.

Ett problem jag har är att alla verkar hylla boken. Vad är det som går mig förbi? Ett annat problem, om det nu är ett problem, är att allting runt omkring boken känns väldigt intressant. För min del, tyvärr, mer intressant än boken i sig.

1999 publicerades Juléns första diktsamling Orissa, som gjorde intryck på både den svenska och danska diktscenen. Stilen och tonen i hans lyrik är helt egen, speciell. Så långt är jag med, så långt håller jag med.

Innan han gick bort alltför tidigt 2013 skrev han på sitt nästa verk. Det skulle ges ut på Norstedts, men så blev det aldrig då han drog tillbaka manuset. Dramatik, ja. Som jag nämnde, det är mycket som är intressant runt den här boken.

Efter Juléns död hittade hans mamma AnnSofi Andersdotter manuset och lämnade över det till Marie Lundquist och Daniela Floman som båda kände Julén väl och har redigerat texten och satt den samman till den här boken. På titelsidan står det Redigerade anteckningar 1999-2003 strax under boktiteln.

Julén bibehåller den stil och ton som han etablerade i Orissa. Även i den här boken har varje boksida endast en eller några få korta textrader, alltid i fullständiga meningar. Med gott om vitt utrymme kring varje kort text hålls lästempot tillbaka, varje rad har sin egen tyngd. Boken skapar också sin egen, strikta form, där texterna är alfabetiskt ordnade efter första ordet på varje sida.

Men ändå, vad är det jag läser? ”Du är mitt livs kärlek, Jacqueline.” Jag läser boken en gång och sen läser jag den igen, och sen ännu en gång. Men nej, jag lyckas aldrig komma förbi det där att här är det en vit (till åldern) vuxen man som trånar sig sönder efter en färgad flicka (inte kvinna). En man som aldrig upphör att längta efter att hon, barnet, ska tillfredsställa alla hans behov, släcka hans ångest och hans törst efter henne, efter ”Oskulden. Flätorna.” ”Du är mitt livs kärlek” säger diktjaget, men det är en kärlek som bara rymmer diktjagets egna behov, där finns inget utrymme för kärleksobjektet. Och det är där hon blir ett objekt, aldrig ett subjekt. Kanske är just tanken att boken ska vara provokativ.

I sitt förord skriver Martin Glaz Serup om diktjagets tillstånd, att ”det är illa, man hoppas att det ska bli bättre.” Jag vet inte, jag. Det beror på för vem. Diktjaget är så uppslukad av sig själv och sitt behov av flickan Jacqueline att det enda boken får mig att hoppas på är att hon ska klara sig undan denna evinnerligt krävande karl. Ja, det är kanske meningen, men för mig gör det inte texten intressant.