Recension

: De dödas bok
De dödas bok Marie Lundquist
2008
Albert Bonniers förlag
6/10

De döda ser ut som vi

Utgiven 2008
ISBN 9789100116101
Sidor 99

Om författaren

Marie Lundquist föddes 1950 i Jönköping men bor numera i Stockholm. Hon har arbetat som bibliotekarie och är handledare vid Nordens Författarskola Biskops-Arnö, samt litterär frilansredaktör för tidskriften Ordfront Magasin. Hon debuterade 1992. Har gett ut flera diktsamlingar samt berättelser. Priser och stipendier: Tidningen VI:s Litteraturpris 1995, Restaurang Prinsens Lyrikpris 1996 och Samfundet De Nios Vinterpris 1997 samt Sveriges radios lyrikpris 2002.

Sök efter boken

Döden är inte vacker. Inte sorgen heller. Marie Lundquist berättar om det ändlösa och bottenlösa utan att lägga till rätta och försköna. De dödas bok försöker inte konstruera och blir därför ett trovärdigt och iakttagande porträtt av döden. Om hur den är i all sin fulhet och utsatthet men också i sin lättnad och vithet. Just för att boken inte backar eller sviker utan står rak och modig där annat vacklar är det en bok att finna tröst i. Det är en bok om det som är stort och ogreppbart men den kommer ändå ner på jorden, i livet, i detaljerna. I det som alltid finns och blir kvar. Därför blir det dikter att känna igen sig i.

Marie Lundquist använder sig av ett rent språk som får plats och luft på boksidorna. Det gör att läsningen löper lätt, men också att det finns utrymme och tid att stanna upp. Det var det där med eftertanke. Att tillåta sig att närvara i dikten. Och jag förvånas över hur gärna jag vill vara kvar i den. Hur bra jag trivs där.

jag har sett
en vithet
som inte går att ta på
det mjukaste av motstånd
molnväggen
du ska igenom
för att få sova
på en bädd av ord

Både språkligt och tematiskt återkommer Marie Lundquist ofta till det bibliska och det mytologiska och till en början stör det mig och min läsning. Men ju längre in texten jag kommer ju mer uppskattar jag de religiösa tonerna och den självklara funktion dessa har i vår tradition. Sviten åtta passionsdikter talar ändå aldrig och går mig därför förbi.

Dikterna talar bitvis till och om en far som gör dikterna mer personliga och därmed också närmar sig det som drabbar och känns och sliter, men dikten kommer inte ända dit. Dock upplever jag inte diktens ärende som något som ska riva upp och drabba utan som något som lägger till rätta och tröstar, utan att bli sentimental.

Halva kroppen stum
du räcker fram
fel hand
speglar ett annat jag
bakvänt, förvirrat
drar du ner koftans ärm
över den deformerande delen
av dig själv
orden rensas i det tysta
munnen öppnar sig
och ber om vatten

Det finns som en linje eller en gräns att kliva över. Som Marie Lundquist skriver finns det platser för de levande och platser för de döda och det behövs så lite för att skilja oss åt. Men de döda ser ut som vi.

Emelie Novotny

Publicerad: 2008-12-18 00:00 / Uppdaterad: 2008-12-18 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3153

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?