Recension

: Så länge jag kan minnas har jag varit ensam
Så länge jag kan minnas har jag varit ensam Marie Lundquist
2013
Albert Bonniers Förlag
7/10

Ensamhetens sekvenser

Utgiven 2013
ISBN 9789100130008
Sidor 152

Om författaren

Marie Lundquist föddes 1950 i Jönköping men bor numera i Stockholm. Hon har arbetat som bibliotekarie och är handledare vid Nordens Författarskola Biskops-Arnö, samt litterär frilansredaktör för tidskriften Ordfront Magasin. Hon debuterade 1992. Har gett ut flera diktsamlingar samt berättelser. Priser och stipendier: Tidningen VI:s Litteraturpris 1995, Restaurang Prinsens Lyrikpris 1996 och Samfundet De Nios Vinterpris 1997 samt Sveriges radios lyrikpris 2002.

Sök efter boken

Hon bor långt uppe i ett höghus. Fjorton våningar högt, ett ensamt hus där en ensam lampa brukar lysa och välkomna henne när hon kommer hem i mörkret. Fönstret där lampan lyser är hennes eget, men i fantasierna är det någon som har tänt den för hennes skull. Någon har tänkt på henne.

Marie Lundquists nya roman börjar med en inzoomning. En ensam kvinna, hennes lägenhet, huset som inrymmer lägenheten och omgivningen runt det. Vattnen, cementfabriken och den mörka vägen till tunnelbanan där de utslagna sitter med sina glödande cigaretter. Vi känner igen Lundquists poetiska skärpa, prosan är darrande, desperat och rumslig. Tingen och lägenhetens många utrymmen rör sig mot det ensamma jaget med organisk spänning. Jaget förhåller sig inte så mycket till den mänskliga omgivningen som till frånvaron av den. Då och då får jag associationer till kvinnorna i Christine Falkenlands tidiga romaner. Här finns samma inneslutenhet och samma hetsiga förtvivlan över att inte kunna ta till sig omvärlden, dock utan de Falkenlandska protagonisternas neurotiska förhållande till det könsliga.

Sedan sker en utzoomning. Jaget blir en hon, en ung kvinna som närmar sig människorna med en skrämd, distanserad melankoli. Vi följer hennes relationer, främst kärleksrelationer, eller försök till kärleksrelationer med olika män, men också mer vänskapliga förbindelser skymtar förbi. Förhållandet till den ensamma fadern, och modern som tog sitt liv, omsluter interaktionerna som smutsiga osynliga klädesplagg. Hon söker ersättningar, modersgestalter. Fragment och ihållande minnen blandas med korta sekvenser framåtskridande liv och förundran och över hur allt bara fortgår, hur andra gör:

Förundrad ser hon hur lätt människorna omkring henne skaffar sig sällskap och kallar dem systrar, bröder, fäder, mödrar, barn. Plockar upp dem bara så där från ingenstans. Utan minsta tvekan skaffar de sig ett skyddsnät att ha omkring sig. En mur av kött och blod. Aldrig verkar de det minsta osäkra på hur man gör. De ser alltid glada ut. På frågan om hur de mår, svarar de alltid att de mår bra. De säger sig kunna prata om allt med varandra.

När jag läser Marie Lundquist drabbas jag av livets kylighet. Sorgen över alla relationer, födslar, lämnanden och dödsfall som bara pågår, liksom schematiskt – och hur människan förblir ensam genom detta.

I bokens epilog återkommer Lundquist till jaget i lägenheten igen. Här kommenterar jaget det berättade, ställer frågor om skrivandets villkor och rättigheter. Frågor som ställts åtskilliga gånger tidigare, vilket gör detta till bokens svagare del. Människorna som förekommer på boksidorna, skriver Lundquist, ”de oskyldiga personerna som aldrig bett om att få bli pressade genom textens mangel bara för att spottas ut på andra sidan, utslätade och platta och helt tömda på blod”. Personerna i de korta scener som presenteras i Lundquist bok är också mycket riktigt märkligt blodlösa och i avsaknad av liv och detaljer på ett sätt som skiljer dem från vanliga romanpersoner. Kanske handlar det om ett försök att undvika att göra dem till karikatyrer, att tillskriva dem ytliga egenskaper som ändå inte gör de verkliga förebilderna rättvisa? Lundquist plockar, på poetens vis, endast fram några få detaljer som får förmänskliga romanfigurerna. Hon gör dem allmängiltiga, konturlösa men glimtvis skimrande och synliga. Marie Lundquist fortsätter undersöka människans ensamhet och ingenting tycks egentligen självklart.

Anna Carlén

Publicerad: 2013-11-10 00:00 / Uppdaterad: 2013-11-09 15:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5459

2 kommentarer

Älskar Marie Lundquist. Tack för en fint skriven recension.

http://bliforfattare.wordpress.com

Tinka Oregistrerad 2013-11-10 18:41
 

Tack så mycket!

Anna Carlén Redaktionen 2013-11-11 10:06
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?