Recension

: Orissa
Orissa Ola Julén
2019
Nirstedt/litteratur
8/10

Kort med eftertryck

Utgiven 2019
ISBN 9789198505559
Sidor 171
Först utgiven 1999

Om författaren

Ola Julén, född 1970, gick bort redan 2013. Han var litteraturvetare från Stockholms universtitet samt studerade även vid Jakobsbergs folkhögskola och Biskops-Arnös författarskola. Han debuterade 1999 med Orissa, som då gavs ut av förlaget Ink.

Sök efter boken

Förra året började det nystartade förlaget Nirstedt/litteratur publicera sitt poesibibliotek med återutgivning av svenska diktsamlingar. En av de första böckerna ut var Ola Juléns Orissa som först gavs ut 1999.

Varje bok i poesibiblioteket inleds med ett förord som kan sätta boken i sitt sammanhang. Orissa inleds passande nog av Björn Wiman som var med och drev Ink, förlaget som gav ut Juléns debut första gången då för tjugo år sedan.

Juléns poesi är fåordig i den meningen att det är mycket vit sida i förhållande till tryckta ord. Intrycket förstärks av att det endast är uppslagens högersidor som innehåller text, vilket skapar paus mellan varje textsekvens. Och textsekvenserna består av endast en eller två korta rader på varje sida. Det skapar eftertryck för de få ord som står där.

Å andra sidan består texten av kompletta meningar, så ur det perspektivet är det inga avhuggna brottstycken vi får. Men med den paus som uppstår mellan varje sida skapas utrymme för förändrat tonläge mellan meningarna. Här gäller det att läsa lyhört.

Jag var inte över huvud taget insatt i poesi eller den samtida debatten om svensk litteratur 1999 så Wimans förord ger en kontext som annars helt hade gått mig förbi. Han gör direkt klart att det var något särskilt med Orissa, att den skapade något helt nytt, då när det begav sig, och jag får samma bild av allt annat jag nu läst och hört om mottagandet av Juléns poesi.

Många reagerade starkt, tyckte det här var något oerhört. Jag tilltalas verkligen av språk- och tonkänslan i Orissa, och angelägenheten. Samtidigt finns där något som känns tvetydigt. Bitvis är det så fullständigt introvert, så självömkande och självcentrerat. Diktjaget är helt uppslukat av sin egen nöd, sina egna behov, att där inte finns något utrymme för någon annan: ”Jag måste ju hitta en kvinna / i alla fall” säger diktjaget och det gör mig lite illamående. Andra personer finns där endast som statister i förhållande till diktjagets behov.

Flera av dem som jag nu läst och lyssnat på när de kommenterar Juléns poesi tar särskilt upp hur det var att lyssna på hans läsning. Det är tydligt att det gjort ett stort, och ibland kanske också tvetydigt, men icke desto mindre starkt intryck. Jag tänker att med en så ordfattig poesi gör framställningen något extra. Jag har lyssnat lite på en inspelad uppläsning av Julén och sedan dess kan jag inte sluta höra hans röst och pausering när jag läser texten, även när det bara är jag själv som hittar på den inne i huvudet. Kanske är det en text som kräver att jag hade upplevt hans läsning i verkligheten, inte bara inspelat, för att bättre förstå den.

Eva Wissting

Publicerad: 2020-01-17 00:00 / Uppdaterad: 2020-01-16 18:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7987

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?