Eva Ribich reducerar i sin senaste bok ur en dramatisk historia fram en extrem poetisk minimalism. Det är vatten så långt jag kan se och längre består av knappt femtio sidor text med i snitt två rader per sida. Meningarna är stenhårda och komprimerade. De är resultatet av ett starkt yttre tryck som tvingat fram sin motsvarighet på det formella planet – en de vita sidornas stumma tryck mot texten.

Vi får följa en soldat i ett invaderat land under en kritisk fas. På en båt, hukande genom ett öppet fält, vadande uppför en flod. Ständigt lurar döden utanför synfältet. När den väl slår till är den impotent liksom allt annat i Ribichs mörka bubbla. ”Jag ser hur du faller framför mig. Hur du andas ut det sista och dina ben viker sig. Du är vänd från mig. Jag kan inte se ditt ansikte. När du sjunker ihop.” Den som förväntat sig en peripeti får tänka om. Döden förlöser ingenting. Man begraver sin kamrat och fortsätter. Jaget konstaterar bara: ”Det man har sett har man sett, det finns ingen väg tillbaka.”

Det är vatten så långt jag kan se och längre inleds med ett citat från den berömda krigsfilmen Thin red line. Varför vet jag inte. Kanske för att stänga ute alltför allmänt existentialistiska tolkningsansatser. På mig fungerar det i så fall inte. Berättelsen är genom sin arketypiska urscen och radikala reduktion bara alltför vidöppen för symboliska och metaforiska läsningar.

Vitheten som omger de välavvägda meningarna, likt vattnet som omger jaget så långt han ser och längre, får laddning av döden: ”Din blekhet slår emot mig.” Samtidigt kan den rymma ett plötsligt, irrationellt hopp i helvetet: ”Det växer vita blommor här. Hur kan de finnas. Hur kan de vara så vita. De nästan bländar.” En liknande tvetydighet präglar också det täta mörker som fungerar både som skydd och hinder. Ibland kommer det inifrån människorna själva: ”Mörkret strålar ut ur dem. De som har varit där. Jag vill inte dit där de har varit.”

Jaget är utslängd i en värld som helt enkelt är obegriplig, och overklig. Kriget är en väl beprövad bild för detta och Ribich utnyttjar den effektivt. Här finns ingen överblick, scenerna fungerar som inzoomningar. Utanför blickfånget sträcker sig det okända, det som bara kan anas: ”Djuren är nära, jag kan nästan se dem”.

I slutändan blir diktsamlingen ändå väl tunn. Det är svårt att väga upp den väldiga tomhet som sträcker ut sig över sidorna, och Ribbich lyckas inte helt.