I Liftarens guide till galaxen – uppslagsverket, inte romanen – står mycket intressant om uppföljare. Bland annat kan vi där läsa om en robotmakare på planeten DNA Prime som blev berömd för en serie på fem robotar som ansågs vara bland de bästa i sin klass. De kunde göra konster, dra vitsar, berätta helt vansinniga historier som ändå på något vis verkade handla om ens vardag, och var i största allmänhet något enormt trevliga att umgås med. (Även om den sista roboten i ärlighetens namn kunde vara rätt deprimerande, och inte på ett kul sätt.)

Sorgligt nog dog dock robotmakaren innan han hann bygga en sjätte robot som kunde reparera femman, varpå hans änka efter en passande tid anlitade en framgångsrik leksaksrobotkonstruktör från Eringo Beta att göra jobbet. Denne grävde kvickt upp ritningarna till de fem första robotarna och satte igång.

Efter flera månaders hårt arbete presenterade han resultatet. Till en början var många försiktigt optimistiska; visserligen var själva skalet till roboten lite väl bekant, eftersom den uppenbarligen var ihopsatt av delar som var snodda rakt av från de fem originalrobotarna utan att den nye konstruktören tillfört något nytt, men när han väl satte igång roboten skulle den säkert göra något kul.

Han slog om strömbrytaren.

”Fffffffffroody”, sa roboten, knirkade lite med ena knät (som hade varit en liten utsmyckningsdetalj på den tredje roboten, men nu förväntades driva hela konstruktionen). ”Frood. Frooooody.” Den stannade upp tillräckligt länge för att åskådarna skulle hinna minnas att ordet ”frood” hade sagts en eller två gånger av de tidigare robotarna; den nya roboten verkade ha det som sitt huvudsakliga ordförråd. ”Frood”, sade den en gång till medan en liten rökplym började stiga upp från dess huvud. (I övrigt gjorde huvudet, som för många hade varit favoritdetaljen hos originalen, inte speciellt mycket alls utom att dricka te då och då.)

Vid det här laget började robotkonstruktören få panik. Ingen av de delar han snott från de gamla robotarna verkade vara inkopplad till moderkortet eftersom de just inte gjorde någonting, och de många lösryckta smådetaljer han snappat upp från originalen var inte starka nog att bära en hel robot utan en stark egen struktur. Alltså rusade han raskt in i sin verkstad och hämtade en ny del (byggd av open source-material som alla kände till redan) som han raskt monterade fast på robotens rygg. Roboten, som var balanserad för att stå helt still och imponera med sin blotta existens och officiella status som Uppföljare, tippade omgående bakåt och slog i marken med ett ihåligt ”dång”. Där låg den sedan helt stilla, froodande tyst för sig själv, medan en misslyckad detalj från den femte roboten gnisslade en smula.

En efter en gick åskådarna därifrån. I tidningen dagen efter avfärdades den nye robotkonstruktören med uttrycket ”äpp”, ett slangord från Betelgeuse som betyder ungefär ”säkert en genomhyvens kille om man bjuder honom på en öl, men som inte verkar ha en aning om hur man bygger just den här typen av robotar och som nog borde ha låtit oss behålla de goda minnena av originalen i stället.”

Och om ni tyckte att det skämtet var återanvänt ska ni defintivt låta bli Och en grej till… .