Genast då jag öppnar Jersilds bok börjar jag fundera. Är det en idéroman? En dystopi? Han skriver i en skönt saklig stil, men trots den explosiva starten, är det snart något som mattar ut mig. Är jag så enkelspårig så jag inte kan uppskatta romaner om människans villkor utan uteslutande bara kan njuta av böcker om människans natur? Eller kan det var så att den gode Per Christian Jersild i Tivoli gått mer igång på att skildra vad tekniken egentligen gör med oss människor, än ägna tid åt skildringen av de människor – denna berättelse består av – så att de faktiskt griper tag i mig? Jag har svårt att peka på vad det är som fattas. Ett hjärta?

Av någon anledning lyckades han bättre i en roman som är lite besläktad med denna – En levande själ (1980). Där för en amputerad mänsklig hjärna talan, fritt flytande i ett akvarium fyllt med steriliserat vatten. Det som dock finns kvar i Jersilds nyutkomna bok är hans stillsamma lite ironiska humor.

I Tivoli får man föreställa sig ett Gröna Lund med sina åkattraktioner i framtiden har gått i konkurs, där man på dess plats istället låter delar av Djurgården förvandlas till ett jättelikt äldreboende. Ett komplex där förmögna seniorer kan bo. De kan förströs och även få professionell vård.

Anläggningen döps till Bliss Gardens, eller som man säger på stan, De Saligas Ängder. Det är kapitalstarka kineser som gjort det hela möjligt. De förväntar sig god avkastning från sina kunder.

En av de första inflyttande seniorer som Jersild skildrar är Asta. Och jag skrattar lite igenkännande åt den situation hon ställs inför. Nybyggen brukar ta tid. Således har Asta och hennes man Henrik planerat för flytten långt innan den blir verklighet. När det väl är dags har hennes make hunnit avlida, och de ekonomiska förutsättningarna för Asta förändrats radikalt. Det som skulle bli en tvårummare med sjöutsikt blir en fönsterlös etta. På besiktningen är Asta förvånad eftersom ett fönster ändå är markerat på ritningen hon iakttar. Likaså beskrevs ett fönster på kontraktet hon skrivit på. Men för att få ner byggkostnaden och spara energi har byggherrarna satsat på ett så kallat flexfönster. Förstod hon inte det? En fönsterlik platt tv-skärm där hon kan välja på en rad ”utsikter”. Kanske vyn från det egna sommarhuset rent av?

Jag kommer att tänka på något mina yngre bröder alltid har skojat med mig om. Att jag som ung hade en dröm om att bo i Stockholm, en dröm jag ännu inte förverkligat. Men mina bröder ska minsann göra praktisk verklighet av den på min ålders höst, har de lovat. Det genom att dra ner en rullgardin med en stor bild av Stockholms stadshus på framför mitt fönster. För så dags i livet och så senil som jag säkert är då, kommer jag med den hänförande vyn bli jag helt övertygad om att jag äntligen bor i Sveriges huvudstad. Och kan dö lycklig.

Nåväl. Senare i PC Jersilds skildring av en framtida åldringsvård erbjuds samma Asta bota sin ensamhet med en människoliknande robot. Och det går riktigt att se hur den gamle socialläkaren PC Jersilds tankar har rört sig här. Kan robotar verkligen ersätta människor? Vad gör en människa till en människa? Den slags människoliknande robot som Asta blir erbjuden ska tydligen vara omöjlig att skilja från vanliga människor. Den rör sig som dem. Den har till och med en hud som är människoliknande. Vad är problemet? Det engagerar mig inte riktigt. Inte ens att roboten till och med visar sig göra Asta mer ensam än hon var innan, eftersom hennes anhöriga drar sig för att hälsa på henne, nu när hon har en konstgjord väninna.

Det finns dock en komisk episod om en man vi kan kalla ”Wilhelm” som i mitt tyckte lyfter denna bok lite grann. Wilhelm är pensionerad lektor, välklädd, verserad och artig. Klinikmästare i sudoku. Han hasar inte omkring  i brunrutiga tofflor som många andra. Som nybliven änkeman har han skaffat sig en uppblåsbar Barbara.

En avdelningschef på Bliss Gardens får nys om detta, men anser att så länge Wilhelm sköter det själv är det inga problem. Värre blir det när Wilhelm får tilltagande synbesvär från gula fläcken och behöver hjälp. Kan avdelningschefen verkligen kräva att personalen ska tvätta dockan? När han lite diskret ber om det, kontaktar de sitt fackförbund Kommunal.

Men Wilhelm står på sig. Han menar om tanterna fick ha sina hundar, varför kunde han då få ha sin Barbara? Ännu större konsekvenser för olika insatser får det när Wilhelm har avlidit och det visar sig att han vill begravas med sin docka. Går det verkligen för sig?