Utgiven | 2007 |
---|---|
ISBN | 978910011573 |
Sidor | 265 |
Först utgiven | 1980 |
PC Jersilds science-fictionroman om den amputerade hjärnan Ypsilon är en modern klassiker, och som jag har förstått det, även den bok som Jersild själv tycker bäst om. Ypsilons öde lämnar ingen läsare oberörd, och boken är en outsinlig källa till diskussion om de stora frågorna i livet.
Jersild tar oss bryskt in i en framtid där vetenskapliga experiment på medvetande hjärnor inte orsakar några höjda ögonbryn. Hur människan kom fram till beslutet att detta var rätt väg att vandra överlåter han till läsaren att fundera över. Företaget Biochine Medical Corp. äger Ypsilon, och har juridiskt bindande dokument som tillåter dem att experimentera med Ypsilon som de behagar. Eftersom Ypsilon blir behandlad med elchocker för att radera minnen och annat skräp som tar plats från kognitiv verksamhet, får läsaren bara ett slags aning om hur detta går till.
Ypsilon bor i ett akvarium i Biochines forskningslaboratorium, har kvar ett av sina ögon samt båda öronen. Det tillsätts näringslösning direkt i akvariets vatten, och de biologiska livsuppehållande funktionerna är ersatta av tekniska lösningar. Hela upplägget känns helt rimligt. Jersilds erfarenheter från studier på Karolinska Institutet skapar en känsla av vardaglighet och realism i beskrivningarna.
Från första sidan blir läsaren ett med Ypsilon. Vi flyttar in i akvariet tillsammans med henom, och vi ser och upplever allt tillsammans. Vi möter andra försöksobjekt och vi möter personalen på Biochine. Det är en obekväm upplevelse att veta att ens existens och integritet är helt bortom egen kontroll, i händerna på forskare som har dig till ett syfte du inte känner till. För det är klart att det finns ett syfte med att ha dig där i burken, även om vår IQ på över 600 inte kan räkna ut vad det är.
Författarens kritik mot ett omänskligt och kallt klimat inom vården, tillsammans med medicinska frågor av etisk karaktär bildar ett slags ram runt berättelsen. Bristen på empati hos karaktärer i boken, och den cyniska hanteringen av en fullt medveten mänsklig hjärna får det emellanåt att tjockna i halsen på mig. Som när professorn förevisar Ypsilon för helt likgiltiga medicinstudenter, eller när styrelsen gör ett besök i laboratoriet, förmodligen inför ett beslut om höjda anslag till arbetet med Ypsilon:
Äntligen är det någon som bryr sig om mig. En liten rundnätt kvinna med glasögonen i en snodd bakom nacken:
- Att han kan leva utan sällskap, säger hon och ler; inte mot mig, utan mot professorn.
- Ett renodlat intellekt är inte särskilt mycket för socialt umgänge.
De andra ur styrelsen -utom vetenskapsmännen- tittar också. Någon grinar illa. En annan fnissar. Ingen människa vill väl konfronteras med sitt innersta på detta direkta och brutala vis.
Ypsilon förhåller sig med jämnmod till sin situation, och kan inte annat än acceptera skeendet. Det förekommer inget självömkande, och ångest och depression verkar ha medicinerats bort. Men när Ypsilon börjar känna något som liknar förälskelse för den enda i personalen som behandlar henom med respekt, får jag lust att skrika:
Skärp dig! Sluta upp med de patetiska drömmarna. Du är en hjärna i en burk, du måste väl förstå att det här aldrig kan sluta väl.
Sedan skäms jag över min reaktion. Vem är jag att fälla dom över någon annans hopp och drömmar. Så när drömmar om flykt från laboratoriet börjar ta form, håller jag tillbaka min impuls att återigen banna Ypsilon för dennes naivitet.
Även om det i En levande själ finns några centrala frågor att enas kring, såsom definitionen av en människa, och vari människovärdet består, så finns det många andra dimensioner i den här berättelsen. Varje enskild läsare avkrävs en egen tolkning av budskapet som bärs fram.
Den färdiglästa boken lämnar en fadd eftersmak. Med vetskap om hur långt forskningen har kommit inom alla de områden som berörs i boken, känns det inte som science-fiction att ha en levande hjärna i en burk. Snarare kommer vi kanske snart att behöva förhålla oss till huruvida vi vill eller inte vill att den här berättelsen blir verklighet.
Publicerad: 2013-05-11 00:00 / Uppdaterad: 2013-05-10 22:26
En kommentar
[...] P C Jersild “En levande själ” [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).