Dana Sederowsky är bildkonstnär, och jobbar även med text som uttrycksform. Hon har jobbat mycket med att skapa och utforska fiktiva gestalter. I Separat möter vi en karaktär som har valt bort all interaktion med samhället och lever socialt isolerad. Boken skrevs innan pandemin, men ack vilken läglig tidpunkt för publicering. I denna postpandemiska tid har social isolering varit ett faktum för många att förhålla sig till.

Karaktären i boken har dock tagit isoleringen ett steg längre, eller ganska många steg faktiskt, än de flesta av oss har behövt göra. Där en människa som jag själv känner att jag haft alltför mycket tid ensam med min egen hjärna, kan karaktären inte se någon poäng med ytterligare umgänge än just med sin egen hjärna.

Det är inte en sorgens ensamhet jag beskriver. Det är en utanförkänsla, att uppleva att samhället inte finns till för mig. Jag har ingenting att uträtta där. Mitt val att ge upp det vanliga livet är mitt val. Att aldrig syssla med det som de andra gör därute. Vända ryggen till och därmedelst vara fri.

Boken utspelar sig helt i karaktärens hjärna. Vi får följa med i alla tankegångar under en dag, från morgon till kväll. Under måltider, tvagning och de olika aktiviteter som karaktären tar sig för. För även om livet levs innanför bostadens väggar, så är det väldigt mycket som händer. Förvånansvärt mycket.

Även om jag redan vet när jag vaknar att ingenting särskilt kommer att hända idag stiger jag upp med förväntan. Återkommande tankar om framtiden får mig att leva vidare. Drömmar att analysera. Matematik och högkvalitativ litteratur att förkovra mig i.

Förutom att lösa matematiska problem och spela schack med sig själv så läser karaktären dagstidning, ser på TV ibland, lyssnar på radio och tittar ut genom fönstret, på livet utanför. Det är ingen total isolering detta. Endast social. Det är som att i isoleringen kan karaktären tillåtas tänka hela tankar, från början till slut. Utan att bli distraherad av oombedda intryck eller avbruten av att andra människor kräver uppmärksamhet. Just denna möjlighet att följa en tanke hela vägen, tänka den färdig, oavsett om den är produktiv eller intressant för någon annan, gör att jag upplever karaktären som fri. Befriad.

Jag har en hög intelligenskvot. Den emotionella kvoten behöver jag inte använda mig av. Jag har ingen så kallad funktionsnedsättning och är inte sinnessvag. Besitter ingen seriemördarmentalitet. Jag sköter mig själv

Karaktärens yttre attribut lämnas i stort sett obeskrivna. Jag observerade inte att det var så när jag läste boken, för jag hade ju skapat en klar och tydlig bild av hur karaktären såg ut och rörde sig. Det var först i efterhand jag blev medveten om det. Jag tycker det är helt briljant att läsaren får möjlighet att delta så pass mycket i att skapa sin egen version av karaktären. Det är förmodligen därför jag känner så stark sympati.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till P.C. Jersilds bok En levande själ, om en levande hjärna i en burk i ett laboratorium. Även om detta är ett slags tvärtom-scenario så finns det en central likhet i att det som händer händer i tanken. Ett koncept som rätt utfört blir mycket intressant.

Separat är ytterst fascinerande läsning. Lite som interaktiv konst, fast i bokform. Jag är glad att få ha bekantat mig med den här separata människan med sina besynnerliga tankar och rutiner. Som verkar ha fullt upp med att bara existera. För sin egen skull. Här är det viktiga saker på gång. Var god stör ej.

Ibland känner jag dock att jag förtjänar bättre. Ett liv med större framgång än den jag har. Delvis har det att göra med min oupptäckta intelligens