Recension

: Kläderna
Kläderna Inger Edelfeldt
2017
Norstedts
7/10

Klä av, klä på

Utgiven 2017
ISBN 9789113080536
Sidor 211

Om författaren

Fotograf: Thomas Karlsson

Inger Edelfeldt föddes 1956 i Stockholm, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 1977 med romanen Duktig pojke. Edelfeldt har skrivit såväl romaner, diktsamlingar och ungdomsböcker som bilderböcker och serier, samt, 2008, en renodlad sagobok.

Sök efter boken

Det finns författare det är tryggt att läsa; man kan lugnt luta sig tillbaka och vila i förvissningen att de vet vad de gör, att boken kommer att vara bra, eftersom de håller en jämn och hög nivå på det de skriver. En sådan är Inger Edelfeldt, och kanske särskilt när det kommer just till noveller.

De tio novellerna i den här samlingen handlar som titeln säger om kläder i olika bemärkelser. Ibland är det närmast så att det är ett plagg som är huvudperson, eller åtminstone centralgestalt, ibland är det något mer perifert. Kläderna vi bär och vilka de gör oss till, och vad vi gör dem till. Plaggen som får vara symboler och bärare av minnen och identitet. Plaggen som blir så laddade att vi inte vet vad vi ska göra av och med dem.

I novellen ”Vi är stjärnstoft” är det en gul hippieklänning som plötsligt öppnar världen för en fjorton-femtonårig flicka. I lånta fjädrar kan man bli någon annan och världen kan visa ett helt annat, och bättre, ansikte. Det är på en gång sensuellt och oskyldigt och en säker teckning av något som känns väldigt autentiskt 1970.

I ”Slutspel” handlar det också om en klänning men här får den i stället världen att krympa, att ytterligare kretsa kring behovet av pengar. Ett vansinnigt inköp men egentligen inte särskilt dyrt, om man inte är frilansande kulturarbetare med usla villkor.

Huvudpersonerna är kvinnor och män, från yngre tonåren till den senare ålderdomen, de är lyckade och misslyckade, lyckliga och olyckliga och väldigt mänskliga. Ibland är de farligt nära att bli till schabloner men håller sig ändå kvar på rätt sida.

Det är inga stora effekter och absolut inte något effektsökeri, samtidigt som det ofta är stora känslor som driver det hela – kärlek, ilska, avundsjuka, svartsjuka. Det är lågmält och skenbart enkelt, nästan milt men oftast kryddat med en extra dos svärta eller giftighet. Med små medel och säker hand tecknas miljöer och situationer så att det nästan går att ta på dem, går att se blickarna och höra tonfallen.

Det är fascinerande hur hon likt en kameleont kan gestalta så vitt skilda personer på ett sätt så att de känns trovärdiga när de ska göra det och som lite för mycket när så önskas. Och trots olikheterna är det något välbekant över det hela, något som ger mig en känsla av återseende. Jag vet inte om jag törs kalla det något specifikt Edelfeldtskt men under läsningen är det så det känns.

Det verkliga guldkornet tycker jag är ”Uppgiften”, där en ung kvinnas graviditet och första tid som mamma omfamnar vad som känns som livets alla aspekter. Det lilla, nära och konkreta stöts mot en existentiell oro. Det är tankeväckande, sorgligt och vackert.

Saga Nordwall

Publicerad: 2017-10-21 00:00 / Uppdaterad: 2017-10-17 13:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7117

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?