Recension

: Svarta lådan
Svarta lådan Inger Edelfeldt
2004
Norstedts
5/10

På färd i ett svart hål

Utgiven 2004
ISBN 9113013319
Sidor 344

Om författaren

Fotograf: Thomas Karlsson

Inger Edelfeldt föddes 1956 i Stockholm, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 1977 med romanen Duktig pojke. Edelfeldt har skrivit såväl romaner, diktsamlingar och ungdomsböcker som bilderböcker och serier, samt, 2008, en renodlad sagobok.

Sök efter boken

”Jag är en jävel på att filosofera”, så säger huvudpersonen, den i femtioårsåldern varande föredetta gestaltterapeuten RoseMarie, i Inger Edelfeldts senaste roman Svarta lådan.

Under en fjällvandring drabbas RoseMaries sent funna livskärlek Yannis, en grekisk fotograf, av en hjärnblödning. Slutartiden är minimal – han är död innan han når marken. Rosemarie nås av ett telefonsamtal från Yannis vandringskamrat Göran – och sedan inleds livsavsnittet ”efter Yannis”.

I jag-form får vi i romanen följa RoseMaries mentala vandringar i den egna sorgens geografi. I lägenheten härbärgerar hon sorgen i ”Yannis-rummet”, varifrån hon betraktar hans fotografier och befäster snarare än bearbetar sorgen efter sin man. Yttervärlden med dess bekantskaper stängs ute förutom som katalysator för ytterligare grubblerier över den egna sorgen, utanförskapet och dess ofrånkomlighet.

I utbrutna avsnitt i boken hämtade från Svarta lådan bearbetar hon sin relation till modern med medusarösten som under barndomen återkommande förmanat henne: ”En sak ska du tänka på när du blir stor. Skaffa aldrig några barn!” Svarta lådan blir färdskrivarens berättelse om vad som en gång gick fel. Svarta lådans texter blir också acceleration mot det svarta hålet som sorgen över Yannis bortgång inneburit. Moderns cyniska livsvisdom: En sak kan du tänka på när det är som allra värst, RoseMarie. Du slipper i alla fall bli besviken beseglar dotterns rättighet att dröja kvar i sorgen.

Vägvisaren ur sorgen blir Ninja, en trettio år yngre version av RoseMarie. De möts av en slump på Stockholms centralstation. Ninja gråtande, RoseMarie tröstande. Offret blir räddare och finner på ett vackert sätt själv vägen tillbaka till livet. Uppbyggligt.

Romanens allvarliga brist handlar om dess trovärdighet. Någonstans känns det bara inte särskilt trovärdigt att lyssna på RoseMaries intellektualiserade utläggningar om sin egen depression. Hon är depressionens upplevare, såväl som dess betraktare. Patient och läkare. Pekar ut sin egen position på livskartan. Påstår sig sedan vilse.

Det reflekterande framställningen som boken bygger på bidrar även till att jag som läsare lätt hamnar i en kritisk position till bokens yttre handling. Plötsligt syns mönstren. RoseMarie är gestaltterapeut och arbetar med att låta sina patienter utifrån bilder beskriva sin livssituation medan Yannis som fotograf avbildar den yttre verkligheten. Svensk inåtvändhet ställs mot grekisk livsglädje. RoseMarie konfronteras med sin barndom genom att lotsa Ninja genom hennes.

Svarta lådan är en roman om sorg och om den långa vägen tillbaka till livet. Skulle den fungera som stöd för en enda människa i hans eller hennes eget sorgearbete så har utgivningen tjänat ett gott syfte. Det tror jag kommer att ske. Som hjälp till självhjälp tror jag boken kan fungera som en grund för egna reflektioner. Tankarna som dryftas är intressanta, däremot är berättelsen tankarna är inbäddade i inte trovärdig.

Textutdrag (Visa/göm)

Rikard Liljenskog

Publicerad: 2004-09-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 11:11

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1348

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?