Recension

: Fader vår
Fader vår Inger Edelfeldt
2016
Norstedts
6/10

Sökandet efter en far

Utgiven 2016
ISBN 9789113066981
Sidor 205

Om författaren

Fotograf: Thomas Karlsson

Inger Edelfeldt föddes 1956 i Stockholm, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 1977 med romanen Duktig pojke. Edelfeldt har skrivit såväl romaner, diktsamlingar och ungdomsböcker som bilderböcker och serier, samt, 2008, en renodlad sagobok.

Sök efter boken

När journalisten Anna i vuxen ålder av sin mor får höra att hennes riktige far inte alls är den pappa hon vuxit upp med sätts spelet igång. I själva verket blev hennes mor befruktad när hon hamnat på avvägar under en cykelutflykt och stött på en lokal vivör i en nedgången bilverkstad. Anna bestämmerer sig för att söka upp fadern och blir inte oväntat gruvligt besviken. Den ovetande fadern försöker tvinga sig på henne och hon flyr äcklad därifrån. Döm om hennes förvåning när hon sjutton år senare i en tidning läser en märklig historia om en guru i örebrotakten.

Han hade varit en besvärlig och till och med elak gubbe men var nu en kanal för helbrägdagörande energi och gick under namnet Muni Ra. Eftersom stroken också hade gjort honom halvsidesförlamad och stum, var hans dotter Vendela hans assistent – och uttolkare av de budskap som hon förstod genom intuitiv kontakt.

Det är hennes egen biologiska far som beskrivs. Under förevändning att skriva ett reportage åt en hälsotidning åker Anna till den gård där en sektliknade miljö har byggts upp kring Muni Ra som nu alltså verkar som healer. Till sin förvåning blir Anna av med sitt ryggonda bara genom att delta i en av Muni Ras sessioner.

En kort tid därefter kommer hon i kontakt med en förmögen kändisadvokat vars dotter hamnat i en djup depression. Efter viss tvekan sammanförs de med Muni Ra och även dottern blir bra. Annas egen bonusdotter blir av bara farten också botad från cancer.

Det kan låta lite parodiskt när handlingen beskrivs så här korthugget. Historien handlar dock mer om Annas förhållande till miraklen än till det yttre handlingsförloppet. Redan att hon finns till är ju något av ett mirakel, beskrivet som en närmast mytisk händelse.

Anna är ingen skeptiker utan ser sig själv som en människa med ett öppet sinnelag. Däremot är hon skarpsinnat kritisk när det gäller att bedöma människor och deras bevekelsegrunder. Vad är det till exempel som driver halvsystern att vara Muni Ras uttolkare? Och vad kommer medieuppmärksamheten i slutänden att leda till?

Anna blir mer och mer övertygad om att det måste finnas en tredje väg mellan blåögd dyrkan och rationell skepticism:

Omkring oförklarliga ”övernaturliga” fenomen brukar det oftast bildas två huvudläger: skeptiker och storögda entusiaster Ja, i alla händelser brukar det vara de två lägren som uttrycker en mening om det hela. Själv hade jag mer och mer börjat tänka att en viss ”övernaturlig” sak – metod, svängning, kontakt – kan fungera obegripligt väl för somliga, men inte för andra; att våra själar och kroppar är stämda på olika sätt och att det som inte klingar väl för en, mycket väl kan vara i perfekt resonans med en annan.

Vad Anna tycks säga är att det inte är säkert att man har blivit dragen vid näsan för att man vänder sig till en annan kraft än den etablerade religionen (eller för den delen skolmedicinen). Om det fungerar för den enskilda individen, och hon inte blir uppenbart skinnad, så kanske det är gott? Det här är ett svårsmält budskap för den mer rationellt sinnade – dit jag gärna räknar mig själv – som gärna ser den empiriskt verifierbara sanningen som överordnad önsketänkandet och det odefinierade ”mysteriet”. Men kanske är det ändå värt att tänka över. Att vara skeptisk innebär också att vara skeptisk mot sina egna tankesatser, framför allt kring sådant som handlar om moral och etik. För vad är egentligen viktigast, sanning eller nytta?

Då blir det inte så viktigt om Muni Ra är äkta eller inte, om han är en nutida jesusfigur eller bara en humbug i gestalt av den slagrörde häradsbetäckaren Konrad Bredberg.

Som psykologisk studie om mötet med det svårförklarliga fungerar Fader vår väl. Kanske är den lite väl kort, i meningen att konflikterna inte riktigt blommar ut eller sätts på sin spets. Det flyter liksom på, nästan som i en dagbok där skribenten inte riktigt vill borra ner sig i det som är alltför upprörande. Det är ändå ett antal dödsfall, dödliga sjukdomar och livslögner som avverkas på drygt tvåhundra sidor. Men allt som pågår under ytan behöver förstås inte alltid skrivas ut. Och Anna blev ju i alla fall av med sitt ryggonda.

Tomas Eklund

Publicerad: 2016-06-19 00:00 / Uppdaterad: 2016-06-19 11:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6592

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?