Jag vet inte hur vanligt det är att folk skriver böcker om sin kristna tro, hur barnatro utvecklats till något som sedan funkar när vederbörande blivit mer vuxen. Malin Aronsson har iallafall gjort det, med sin Kristungen: konsten att göra sin tro till sin egen.

Jag är själv uppvuxen i ett kristet hem precis som författaren. Men till skillnad från henne övergav jag min tro ganska tidigt. Därför ville jag absolut läsa den här boken. Kunde Malin, som säkert suttit med samma frågor som jag, övertyga mig om hur hon lyckats ta sin tro genom livets alla elddop? Eller skulle jag bara få en räcka fördomar bekräftade? Skulle jag bli tvungen att gå ut på balkongen och ta en rejäl nypa frisk luft mellan kapitlen för att stå ut med alla pingstvänner i boken?

Nej, den tar sig. Visst förekommer ett smått outhärdligt ”jag-vet-mer-perspektiv” här och var, men den är lättsamt och rappt skriven. Visst hastar hon över det här med tungomålstalande lite väl ytligt och inte särskilt övertygande, men annars tycker jag motgångarna hon beskriver är ganska allmängiltiga. Det handlar om skam, blygsel och hur hon under en period som 6-åring bär på en massa tvångstankar. Hur lätt hon får för sig att det alltid är hennes fel, fast det verkligen inte alltid är det. Det ger lite djup åt hennes resa. En välbehövlig sårbarhet.

I prologen beskriver hon sin kristna tro på ett sätt som hon återkommer till några gånger i boken. Hon ska upp i skidliften till slalombacken och behöver sätta på sig sin hjälm. Den klämmer och skaver. Men för tankarna i skallen blir den också en borg. Därinne får hon ha sin inre röst ifred. Det som för Aronsson är Guds röst. Andra icke-troende skulle kanske kalla det en inre monolog, en slags kompass inombords, en värdegrund som var och en får väga sina beslut emot.

Det märks att hon har bakgrund som krönikör, för kapitlen har lockande rubriker som ”Segerdräkten från Ullared” eller ”Barnkören rappar om sex” – men sen är det som om innehållet inte riktigt motsvarar rubriken i det aktuella kapitlet, åtminstone inte för mig. I det sistnämnda kapitlet vill jag till exempel veta mer om varför hon aldrig känner sig tvingad att gå till kyrkan, som en del andra barn som växer upp i kristna familjer gör, men något svar på det får jag aldrig.

På det sättet blir det är också en bok för redan frälsta att få en mer ”mänsklig” bild av hur det är att växa upp med sin Gudstro, snarare än att få oss icke-frälsta att bli mer övertygat allierade med Gud. Och jag kan förstå om författaren har lutat åt det första syftet. För hur man överlever som hard-core-pingstvän i ett sekulariserat samhälle kan vara en tillräckligt intressant fråga på många plan. Hur har en muslim det i samma situation? Det kanske är den där stenhårda skidhjälmen (eller en hijab för muslimen) som skyddar ens sköra tankar, åtminstone bildligt talat?

Sen är ju jag road av detaljer. Under ett av alla Malin Aronssons söndagskvällsmöten hon gått på i sin kyrka under sin barndom, har de en missionär från Vitryssland på besök. För ett litet barn blir ju ett sådant möte snart ganska långtråkigt, och hennes mamma vet på råd. Hon halar fram en penna ur sin handväska som hennes dotter kan rita med. Men snart är det något annat som fångar lilla Malins uppmärksamhet. Kören bakom den vitryske missionären börjar ta ton, och den solisten i den kören har en del egenheter som Malin och hennes bror fastnar för.

Vi är bara intresserade av att räkna antalet slick. Mellan satserna slänger han nämligen alltid med huvudet så att hans välkammade lugg åker åt sidan, och slickar sig samtidigt snabbt om munnen. Det sker om och om igen. Det ser proffsigt ut när han gör det, men det är ändå väldigt roligt att räkna. Jag tror vi får ihop till ungefär tjugo slick den här kvällen.