Recension

: Det elfte budet
Det elfte budet Annika Lantz
2014
Wahlström & Widstrand
7/10

Paniken som bryter ut när gubbväldet får på tasken

Utgiven 2014
ISBN 9789146224631
Sidor 362

Om författaren

Annika Lantz är född 1968 och växte upp i Sätra i Stockholm. Ett par år under barndomen levde familjen i Algeriet. Efter filmstudier började hon vid radion och är idag en känd röst från flera program som Morgonpasset, Lantz i P3 och Lantzkampen. På TV har hon haft en egen pratshow – I afton Lantz. Under flera år medverkade hon också i humorprogrammet Parlamentet. Lantz har skrivit flera böcker, bland annat den självbiografiska 9½ månad (2006). Det elfte budet (2014) är hennes första roman.

Sök efter boken

Jag ska erkänna att jag är lite nervös när jag börjar läsa den här romanen. Jag oroar mig för att Annika Lantzs sylvassa och supersnabba ordflöde, det som är så kännetecknande för henne, ska tappa kraft i skrift. Att det ska märkas en skillnad i tempo, och kanske även i skärpa, när orden formuleras (och omformuleras) i ett långsammare format, liksom upplevas mer tillrättalagda. Men nej, oron var obefogad. Lantz är precis lika syrlig, rolig, smart och bisarr när hon arbetar i romanform som i radiostudion.

Det elfte budet är en vass satir över vårt samhälles oförmåga att uppnå jämställdhet. Titeln kommer från den elfte stentavla med budord som i romanens inledning upptäcks vid en arkeologisk utgrävning i Jordanien. Hur detta ”nya” budord lyder? ”Må kvinnan styra över himmel och jord och allt där uti.” Ett budord som det är svårt att krångla sig förbi utan att inse att någon form av samhällsförändring måste till om det ska kunna efterlevas. Något som inte alls förhindrar att det är just detta som makteliten försöker undvika, på allahanda uppfinningsrika sätt.

Historien utspelar sig ett år innan val i ett Sverige som till stor del befolkas av karaktärer vi känner igen; jämställdhetsministern som inte vill kalla sig feminist, statsministern som försöker dribbla bort alla svåra frågor, den ”slentrianfeministiska” radioprofilen och de politiska aktivisterna i det feministiska partiet KUUK (Kvinna Ut Ur Kokongen). Romanens verklighet är parallell med den verklighet vi ser omkring oss, och händelser och personer förvandlas i Lantz värld till skruvade kopior. Eller skruvade alternativ snarare. Författaren skriver i sitt tack:

Och om det inte var så att alla eventuella likheter med verkliga personer vore helt slumpmässiga skulle det här också vara på sin plats att tacka en del personer som varit i tv. Och radio.

Mm, helt slumpmässiga. Som att programledarna för det fiktiva radioprogrammet Studio Rätt heter Mäkkinen och Holmgren. Det är ju helt slumpmässigt väldigt likt programledarparet för P1:s Studio Ett, Saarinen och Holmberg. Eller när aktivisterna i KUUK vid ett tillfälle i förbifarten nämner att de måste prata med Gudrun. Eller att den största stjärnan inom global underhållning är amerikanskan Wendy O, som har en förkärlek för att omotiverat klappa händerna och få sin publik att skrika i extas över gåvor. Eller att statsministern har svårt att fokusera på jämställdhetsfrågor när läktarvåldet på landets fotbollsarenor ligger honom så mycket varmare om hjärtat.

Det är alltså inte det minsta slumpmässigt utan en fruktansvärt knivskarp satir. Knivskarp och så jäkla rolig att jag skrattar högt. På sida efter sida, åt formulering efter formulering. Som när statsministern, som har infört färgkodad klädsel på alla möten, förklarar att nyttan med detta är att det genererar nya samtalsytor för regeringens medlemmar och tillägger: ”Inget har, kort och gott, blivit sämre av att en brunklädd försvarsminister får sätta tänderna i skolpolitiken.” Eller när skolministern skräms av hur ”verklighetens folk” kommer att reagera på nyheten om budordet:

”Jag tycker att det är svårt med verklighetens folk.”
Skolministern, i välstruken gredelin skjorta, kände sig olustig när han inte hängde med, fast det visste han inte eftersom olustig var hans normaltillstånd. ”Ibland”, funderade han vidare, ”kan jag uppleva dem som så pass verkliga att jag inte kan hålla dem ifrån mig, och om jag inte kan hålla dem ifrån mig kan jag inte tänka, och kan jag inte tänka så upplever jag att jag inte … ja … finns till, vilket gör mig till något slags … overklighetens folk.”

Det är detta – formuleringsglädjen, humorn och kritiken av vad jag väljer att kalla gubbväldet – som är styrkan i Det elfte budet. Tyvärr tappar romanen i tempo efter ett tag, och lever kanske mer på sin fantastiska grundidé än på en helt igenom spännande och komplex historia. Men de där skarpa iakttagelserna, den bitska humorn och den frustrerade kritiken av att allt går för långsamt, den är balsam för själen för alla som dagligen stångas mot patriarkatets tjurskalliga pannor. För alla som inte nöjer sig med undanglidande svar och försök att trolla bort krav på handling med en radda tomma ord, så kan vi med Annika Lantz hjälp genomskåda och istället garva åt dessa tafatta försök. Så att vi inte ännu en gång går med på att höra en statsminister säga:

”För att sammanfatta vad som varit och som har lett till hur det har blivit, så kan jag inför valet lova att om vi Socialmoderater får behålla makten kommer vi redan till hösten att lägga fram ett förslag som går ut på att om inte löneskillnaderna jämnat ut sig om tio år, så kommer vi låta Medlingsinstitutet tillsätta en utredning om huruvida kvotering kan vara en lösning på problemet.”

Marie Gröön

Publicerad: 2014-08-10 00:00 / Uppdaterad: 2014-08-09 13:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5785

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?